FromBeyond listar de bästa skräckuppföljarna; plats #10-6

Kombinationen skräckfilm och uppföljare är knappast något nytt under solen. Redan på 40-talet gjorde man uppföljare inom genren, en tradition som sedan har fortsatt. Ibland rör det sig om någon enstaka film, eller en trilogi, samtidigt som vissa filmserier rör sig kring tio filmers-strecket. Vi på Frombeyond har under en tid diskuterat och gemensamt kommit fram till, genom intern omröstning, en lista på de tio bästa skräckuppföljarna vi har sett. Här kommer ni säkerligen finna filmer ni känner igen, samtidigt som vi hoppas att ni ska bli lite överraskade. Vi har valt att begränsa oss till en top 10-lista, vilket givetvis medför att många filmer faller utanför, samtidigt som det är många filmer vi inte sett som teoretiskt skulle kunnat placera sig på listan. Hur som helst, idag kan vi stolt publicera de filmer som placerat sig på platserna 10 till 6 på vår lista;

10. Phantasm IV: Oblivion (1998)
Phantasm-kvadrilogin hör till den ytterst sällsamma och unika skara skräckfilmsserier som har en enda, lång, kontinuerlig handling. Det ena filmen tar alltså vid direkt där den tidigare slutade, och man följer samma protagonist och antagonist genom hela äventyret. Det är med andra ord inte konstigt att Phantasm IV: Oblivion är en sådan kanonrulle, då den har det tuffa ansvaret att knyta ihop säcken. Vi får för första gången se Angus Scrimms hotfulle figur The Tall Mans ursprung, och när allas vår Reggie en sista gång drar på sig glassgubbesviden, och beväpnar sig med den dubbla hagelbössan är det svårt, om inte omöjligt, att inte jubla! Med en smart användning av tidigare aldrig använt material, lyckas man dessutom med den beundransvärda bedriften att väva in scener från 70-talet, för att på så vis knyta samman den avancerade finalen med seriens enkla början. Det går alltså inte att säga annat än ”wow!”.

9. Night of the Seagulls (1975)
Med filmer som [REC] och El Orfanato har Spanien cementerat sin roll som pålitlig källa för bra film hos den kontemporära skräckfantasten. Men det kanske inte lika många har uppmärksammat är de fantastiska filmer landet producerade under 1970-talet. Störst av dessa får nog anses vara Blind Dead-serien, som nådde sin klimax i Night of the Seagulls. Tillsammans med ett av skräckvärldens otäckaste soundtracks, så är de mumifierade zombiekorsriddare än idag en syn som nog skickar kalla kårar längs med mångas ryggrader. Night of the Seagulls är ett praktexempel på att man inte alltid behöver en hög budget eller stora stjärnor för att göra fantastisk skräckfilm, så länge man klarar av att skapa riktigt kuslig atmosfär. Och det är något som den här rullen verkligen levererar! Även om den inte riktigt är lika bra som seriens debut, Tombs of the Blind Dead, så är denna film ändå ett måste för fans av spansk skräck.

8. Psycho II (1983)
Initialt måste det här ha sett ut som en katastrofal idé. Beslutet att göra en uppföljare till en av de mest ansedda skräckfilmerna genom tiderna är egentligen ett konceptuellt bottennapp, men ibland kan även de sämsta idéerna leda till något gott. Vem kunde tro att resultatet faktiskt hade möjligheten till att bli bra? Psycho II når förvisso inte samma nivå som Hitchcocks pärla men om man bortser från detta faktum finner man här en riktigt spännande film. Anthony Perkins är här tillbaka i sin paradroll som den modersbesatte mördaren Norman Bates och han gör här ifrån sig ett lysande porträtt av en plågad person som försöker lämna sina synder bakom sig och smälta in i samhället. Man gjorde även här ett intressant beslut i att inte låta Norman Bates återigen springa omkring i sin mors kläder med kniv i högsta hugg, istället så är Psycho II snarare en spännande whodunit där vi ända fram till filmens slut biter på naglarna och undrar om det faktiskt är han som är mördaren, eller någon helt annan.

7. Hellbound: Hellraiser II (1988)
Uppföljaren till Clive Barker’s genialiska och originella Hellraiser (1987), gjordes av i princip samma gäng och under ungefär samma förutsättningar. Resultatet är en uppföljare som nästan sömlöst hänger ihop med föregångaren, så pass att det närmast känns som en andra halva av samma film. Här får vi dessutom lite mer bakgrundshistoria och kött på benen än i första filmen, plus en unik vision av helvetet som bara kan ha kommit från en visionär som Clive Barker. Genomgående fängslande karaktärer, fantastisk musik, groteskt häpnadsväckande specialeffekter, sinnessjuka, grandiosa skildringar av Helvetet och massor av screentime för våra favorit-cenobites. Dessutom figurerar en av de vidrigaste filmskurkarna någonsin: Dr. Channard. Frågan är om inte Hellbound: Hellraiser II rent av är snäppet bättre än Hellraiser?

6. The Exorcist III (1990)
Efter katastrofen med The Exorcist II: The Heretic (1977), kunde inte förväntningarna inför ännu en uppföljare till en av de mest omtyckta skräckfilmerna vara lägre. Där den första filmens trumfkort var dess olidligt täta atmosfär hade uppföljaren intet mer att bjuda på än en urtrist historia om virrig hypnoterapi. Gladeligen hade man lagom till The Exorcist III lärt sig av sina misstag, ignorerade händelserna i den andra filmen och fokuserade istället på att leverera en berättelse full till brimmen av ondska. Våran gringubbe nummer ett, George C. Scott, axlar här huvudrollen, där han blänger och ryter för fullt – precis på det viset vi alla älskade honom för. Utöver Scott får vi också här en fantastisk insats av Brad Dourif som ger oss kalla kårar i sin roll som seriemördaren The Gemini Killer. I den första filmen förfärade Linda Blair oss med sitt demonsmink, men här i The Exorcist III skrämmer Brad Dourif vettet ur oss, enbart genom att öppna munnen och väsa ur sig allehanda diabolisk harang.

– – –

FromBeyond