Freaky Deaky
Thrillerkomedi, USA, 2012
Regi: Charles Matthau
Skådespelare: Billy Burke, Christian Slater, Crispin Glover m.fl.
Längd: 93 min
Finns på dvd från Njuta Films sedan 2014-03-19
—- — —
Regissören Charles Matthau, mer känd som son till Walter Matthau, vill göra något riktig coolt med Freaky Deaky. Förståeligt då filmen är baserad på en historia av den nu framlidne författaren Elmore Leonard (Jackie Brown, Get shorty och Out of sight för att nämna några) som hade coola karaktärer och dialoger i överflöd. En smärre chock, och sorg, att Freaky Deaky inte alls är i samma klass som andra filmatiseringar av Leonards verk. Långt ifrån.
Filmens premiss kort och gott? Det är en historia som kretsar kring en handfull med ”knasiga” och ”galna” karaktärer i 70 – talets Detroit som alla vill åt pengar. Bland några av dessa har vi polisen Mankowski (Billy Burke) och knasbollen Skip Gibbs (Christian Slater). Matthau vill försöka få oss i publiken att bry sig om dessa karaktärer. Men istället för att lyckas med det konststycket knyter han istället knut på hela storyn och lämnar en osammanhängande och ointressant soppa efter sig. Karaktärerna får för lite tid på sig att byggas upp, vi vet inte vem eller vilka vi som publik ska hålla våra tummar för. Klippningen känns stressad, som om ett litet barn har haft pysselverkstad vid klippbordet. Dessutom väljer Matthau att använda sig av kapitel i filmen. Inte för att det stilgreppet funkar med hans idéer utan mest för att ”det är ju en bok ursprungligen, vi måste ha kapitel”. Antar jag i varje fall.
Ett av filmens största problem är däremot att få till tidsandan. Det känns verkligen inte som att man förflyttas till 70–talet. Det känns mer som att man ser 2000–talet göra en teateruppsättning av 70– talet. Det känns falskt och plastigt.
Trots allt gnäll så finns det i varje fall en ljusglimt i filmen som räddar den från att sjunka som en sten ned till de djupa betygen. Den ljusglimten, i fallet med Freaky Deaky kan vi lika gärna säga supernova, är utan tvekan Michael Jai White i rollen som en gammal Black Power–kämpe vid namn Donnell Lewis. Varje scen han är med i får mig att le stort och skratta högt. Han har de bästa replikerna, den coolaste framtoningen och bästa känslan för tidsandan. Det sista kanske inte är så konstigt då hans framträdande i blaxploitation–parodin Black Dynamite är en fantastisk drift med, och hyllning till, just den tiden som jag någonsin sett. Jag är nästan benägen att förlåta karln för Spawn om han fortsätter att leverera såhär!
Men trots en beundrans- och älskvärd insats av Jai White så är det ändå inte tillräckligt. Freaky Deaky håller inte. Den är rörig, olustig och ointressant. Skådisarna känns, liksom de flesta karaktärerna, oerhört anonyma (Crispin Glovers nedknarkade virrpanna Woody tar priset som tråkigaste karaktär i filmen) och lämnar mycket att önska. Det är helt enkelt synd och skam.
Köp på dig alla säsonger av Justified istället om du vill hedra minnet av Elmore Leonard. En serie som har allt vad Freaky Deaky tror sig ha. Förutom en kunglig Michael Jai White det vill säga. Den ronden vinner förvånansvärt faktiskt Freaky Deaky.
Betyg: 4 av 10
— — —
Jonathan Björklund