Flatliners
Thriller/Drama, USA, 2017
Distributör: Sony
Regi: Niels Arden Oplev
Medverkande: Ellen Page, Diego Luna, Nina Dobrev m.fl.
Längd: 105 minuter
På svensk DVD och BLu-ray från 2018-03-26
Det finns några saker som är helt säkra här i livet. Det ena är att man vet att man en dag kommer att dö, och det kan ju vara riktigt omtumlande när man förstår det. Vad händer när man vänt upp tårna egentligen? Blir man maskmat omgående eller sitter man med fötterna i ett evigt fotbad och njuter av efterlivet med en paraplydrink i varje näve? Finns det en värld efter detta tror jag att det kan bli ganska varmt för egen del, och det är jag helt lugn med.
1990 kom filmen Flatliners (J. Schumacher 1990) som kretsade kring just vad som hände när man dör och några studenters test kring detta. Var länge sedan jag såg den så minns tyvärr inte om jag tyckte den var bra. Den gick ofta på en av de filmkanaler vi hade i början av 90-talet kommer jag ihåg, men minnet av filmen sviker mig. Ämnet tycker jag dock är intressant, och jag försöker att komma ihåg om jag såg något speciellt när jag var och tassade på en nära döden-upplevelse för några år sedan. Precis som man vet att döden till sist kommer att få fatt i en, så kan man räkna med att varje filmsuccé tillslut får en remake. Flatliners (2017) sades först att det skulle vara en uppföljare, men det blev en ny version istället.
En grupp läkarstudenter med Courtney (Ellen Page) i täten börjar göra experiment för att uppleva vad som händer när en människa dör. De framkallar hjärtstopp på sig själva och vill med detta se vad det är som sker i övergången. Deras experiment visar sig dock vara farligare än de först hade trott, och deras hemligheter och förflutna börjar komma ikapp dem i takt med att hjärtat börjar slå igen.
Jag började ana oråd när jag försökte tänka på om Flatliners (1990) var bra, men inte kunde komma ihåg mer än premissen. När eftertexterna på denna remake började rulla förstod jag varför, för om originalet ens är en promille så trött som den här har jag nog låtit minnet av den dö och begravas. Premissen är lovande, och skulle mycket väl kunna ha blivit något, men det är så fruktansvärt trött på alla fronter här. Är det inte supertrött så är det stressat, och känns ibland som de missat att filma ett par sidor manus för man får så lite svar på vissa av frågorna som dyker upp… i den mån man orkar engagera sig så mycket att man ens ställer frågor kring filmen. Hade filmen varit mer ”smart” så hade hela dödsupplevelsen och de dörrar som kan öppnas när man hamnar i den världen kunnat bli både intressant och obehagligt. Men det slarvas bort på så många plan i Flatliners att jag kommer på mig själv med att sitta och småskratta åt när de ska med djupa veck i pannan sitta och prata om vad de upplever. Krydda upp detta med riktigt krystade historier från förr, och inte så spännande eller otäcka scener med så är vi på banan.
För att ytterligare kasta bensin på sopbranden så är skådespelarna precis lika torra som resten av filmen. Ingen känns engagerad i en enda minut av filmen. Det läses innantill och låtsas som att det finns ett känsloregister, men det är så platt bara. Har tyckt att Ellen Page gjort en del bra rolltolkningar innan i karriären, men detta måste ses som ett rejält bottennapp på hennes CV, och jag undrar faktiskt varför hon ställt upp. Men, hon är inte sämst i filmen, så det är kanske en förmildrande omständighet. I psykologiska thrillers krävs det ju att man köper det skådespelarna förmedlar, att obehaget är genuint, men detta är så långt ifrån genuint att det knappt är på kartan ens. Kiefer Sutherland som är med i 1990-versionen dyker upp i en liten roll i denna, och även han lämnade yrkesstoltheten i kapprummet denna dag uppenbarligen.
Flatliners (2017) är inget annat än slöseri med tid. Det är en sak som är bra med den, och det är den bilkrasch som filmen inleds med. Den är bra gjord medan resten av filmen är ruskigt oengagerad, tråkig, trött och värdelös. Inga direkta svar på redan från start ganska obrydda frågor, ackompanjerat av risiga skådespelarinsatser och ett lövtunt manus där varje del som kunde ha blivit bra och intressant sjabblas bort. Jag kommer inte ihåg Flatliners från 1990, och jag hoppas verkligen att jag kommer att glömma bort denna också. Kanske man kan stoppa hjärtat bara för en stund?
Betyg: 1 av 10
Michael Hammarberg