Edge of Tomorrow
Scifi, USA. 2014
Skådespelare: Tom Cruise, Emily Blunt, Bill Paxton m.fl.
Regi: Doug Liman
Längd: 113 min
Svensk biopremiär: 2014-06-05
— — —
De säger att man ska kliva utanför sin bekvämlighetszon ibland – att det är nyttigt att utsätta sig för saker man inte riktigt är helt okej med. Tom Cruise ligger utanför min bekvämlighetszon. Han ger mig ofta obehagskänslor, och ibland får hans blotta uppenbarelse mig att vilja skälla på honom lite grann. Att karln dessutom är scientolog gör inte obehagsfaktorn mindre. Men ibland lönar det sig att vara lite obekväm. Ibland lönar det sig till och med riktigt väl.
”Måndag hela veckan möter Starship Troopers.” Jag önskar liknelsen var min egen och inte mitt biosällskaps, för den beskriver Edge of Tomorrow väldigt väl. Möjligen kan jag själv slänga in ett stänk Final Fantasy: The Spirits Within (2001), och Elysium (2013), när det kommer till det rent visuella, men annars är jämförelsen rätt så träffsäker.
Cruise spelar major William Cage som på grund av en del omständigheter berövas sin rang och tvingas strida som menig i ett gigantiskt anfall mot de utomjordingar som invaderade jorden några år tillbaka. Under striden inträffar något som gör att Cage fastnar i en tidsloop. Tidsloopen fungerar som så att när Cage dör startas tiden om från dagen innan det stora anfallet, och han får återuppleva allt igen som den enda medvetna om fenomenet.
Min första tanke var idén kändes väldigt mossig. Den som har sett sin beskärda del sci-fi blir knappast speciellt uppspelt över leva-samma-dag-om-och-om-igen-konceptet, i alla fall inte i första taget, men en bit in i Edge of Tomorrow händer något som får mig tycka att genomförandet är smått genialiskt. Istället för att behandla tidsloopen som ett hinder används den nämligen som det drivande i berättelsen, som en integrerad del av handlingen. Cage slår sig ihop med Rita, (Emily Blunt), en soldat som han visar sig ha mycket gemensamt med, och en plan tar form utifrån det faktum att Cage i princip har obegränsat antal chanser på sig att genomföra den.
Upplägget är i högsta grad underhållande och det är förmodligen också därför man kommer undan med att inte förklara saker vetenskapligt. Looper (2012), försökte sig också på att berätta en tidsresehistoria utan att bry sig om detaljerna, men där den misslyckas bländar Edge of Tomorrow publiken med fyndigheter och humor, och övertygar oss till slut om att det ändå inte är meningen att vi ska förstå sådana saker. Vi är helt enkelt för underhållna för att bry oss om petitesser.
Precis som Bill Murrays karaktär i Måndag hela veckan (1993), eller Groundhog Day, vilket är filmens originaltitel, är Cage en ganska osympatisk och egoistisk person, och en stor del av filmen handlar om vad han kommer till insikt om och att han mer eller mindre tvingas till personlig utveckling för att överhuvudtaget överleva. Precis som i Groundhog Day genomgår huvudpersonen flera känslostadier under tillvaron i tidsloopen, och ger flera gånger upp. Det är bara det att ”ge upp” innebär att man börjar om.
Det här är ett ganska intressant sätt att lära känna en karaktär, och Tom Cruise gör ett bra jobb som William Cage. För en gångs skull gör han en roll som har lite djup, som har brister och fel och som man sympatierar med. För en gångs skull vill jag inte skälla på honom så fort jag ser honom. Jag hade som bäst hoppats på en ny Oblivion (2013), vilken mest lyckades med att vara en lite halvsnygg film och inte så mycket mer, men tji fick jag.
Något annat väldigt glädjande är att datoranimationer verkar ha tagit ett rejält kliv upp på sistone, och vid väldigt få tillfällen reagerade jag på att något såg animerat ut, såväl i den här filmen som i andra jag sett på senare tid. Jag kommer alltid föredra modeller, animatronics och finurliga tekniska lösningar, men det gläder mig att numer kunna se en film utan att vilja skriva arga mejl till specialeffektsföretagen så fort eftertexterna rullar. Mer sådana här filmer, tack!
Betyg: 7 av 10
— — —
Tommy Johnsson