Djävulens Barnvakt (1990)

Djävulens Barnvakt (originaltitel: The Guardian)
Skräck, USA, 1990
Regi: William Friedkin
Manus: William Friedkin och Stephen Volk
Medverkande: Jenny Seagrove, Dwier Brown, Carey Lowell mfl.
Längd: 89 minuter
Distributör: Njuta Films
Finns på svensk dvd från 2012-05-30

— — —

The Exorcist (1973) är den typiska filmen som nämns när man pratar om de bästa skräckfilmer som någonsin gjorts, och är en av de där skräckisarna som även hyllas utanför skräckfilmskretsar. Personligen håller jag inte med att den är det bästa, eller otäckaste, som gjorts, även om det onekligen är en alldeles utmärkt film. Vad man än hyser för åsikt är det tveklöst att William Friedkin förevigt skrev in sig i historieböckerna i och med den filmen, vilken också är den han alltid kommer bli starkast förknippad med, och ihågkommen för. Efter succén med The Exorcist gav sig inte Friedkin på skräckfilm igen förrän 27 år senare, när 90-talet gjorde entré. Den svenska titeln Djävulens Barnvakt pekar väl om något på att man ville pusha för att det var just Friedkin som gjort filmen också, i hopp om att kunna tjäna in ett par stålar på det faktumet.

The Guardian, som den egentligen heter (en klart mer passande titel, om än inte lika slagkraftig), handlar om ett ungt par som flyttar in i ett litet förortsområde. Snart är graviditeten ett faktum, och när det lilla barnet kommer till världen börjar de leta efter en lämplig nanny. De intervjuar ett gäng, och fastnar för en ung kvinna, men snart dör hon i en olycka. De bestämmer sig då för Camilla (Jenny Seagrove), en förförisk och lite hemlighetsfull kvinna, som dock verkar ha bra koll på vad hon sysslar med. Snart börjar dock paret ana oråd, och när det går upp för dom vad det är för nanny de anlitat, blir deras värsta mardrömmar besannade…

Önskar man finna en film i The Exorcist anda bör man leta på andra håll, då det inte är värst många saker som förenar dessa två filmer, förutom dess regissör och genre. Där The Exorcist tydligt spelade på en katolsk ondska tar The Guardian istället avstamp i druidiska myter, där ett visst elakt träd står i centrum för jävligheterna. Det här är heller inte, föga förvånande kanske, en lika bra film som Friedkins tidigare fullträff, även om det heller inte är någon hopplös comeback till skräckgenren.

Storymässigt är det tämligen svagt, och man känner att vissa ögonblick hade kunnat skippas för att ge filmen ett bättre flyt. Det finns till exempel en egentligen rätt obefogad scen involverande ett par busar som får smaka på druidisk vrede, som inte fyller någon egentligt viktig funktion förutom att bjuda på en uppvisning i blod och våldsamheter. Vilket väl i och för sig inte är fy skam det heller, men någon bärande vikt för filmens fortsatta intrig har det inte.  Det som The Guardian istället tjänar på är just dess effekter och stundtala frosseri i blod och död, vilket är snyggt gjort och bör göra alla gorehounds tillfredsställda. Filmen ser också förvånansvärt bra ut med tanke på vilken tid den är gjord i, där filmer ofta drogs med ett utseende som ser mer eller mindre hemskt ut. Friedkin visar att han ännu har ett gott öga för det visuella och lyckas kombinera detta med ett schysst soundtrack som gör upplevelsen desto mer njutbar.

The Guardian lär nog inte gå till historien sida vid sida med The Exorcist, men är man ute efter en stunds blodig underhållning fungerar den rätt bra. Trots tydliga skavanker är det ett kompetent hantverk som dras ner av ett bristfälligt manus där man hade kunnat göra betydligt mer av grundidén än vad som nu är fallet. Nu blir det inte mycket mer än en stundtals underhållande film där handling får stå vid sidan om för en grandios uppvisning i blodigheter.

Betyg: 5 av 10

– – –

David Larsson; FromBeyond-redaktör