Den 23 september, klockan 09.10 åkte tåget från Örebro mot min slutdestination Alingsås. Som alltid när resan går till Alingsås var målet biografen Palladium och den filmmässa som arrangeras där. Den här gången var det dags för Den Stora Filmdagen, som fokuserar på genrefilm i allmänhet istället för enbart skräck. Vid halv 12 bromsade tåget in på stationen, där arrangören Peter i sedvanlig ordning mötte upp mig. Efter att ha lämnat av väskor och dylikt dröjde en stunds väntan innan nästa gäst dykte upp, vilket fylldes med snack om det vi båda brinner för: kult- och genrefilm. Runt halv två-tiden bar det av mot den lokala kinarestaurangen för att inmundiga en buffé, vilket var välkommet i ett gäng hungriga filmtokars ögon.
När alla var mätta och belåtna efter den smått fantastiska måltiden var det så dags för ännu en deltagare att dyka upp, för att sedan strosa runt på stan en sväng i väntan på att biografen skulle tömmas på de besökare som var där för något lokalt ljusevenemang. Väl inne på biografen började surret kring film återigen för fulla muggar, och det måste sägas att det är få saker som är bättre än att sitta och snacka film med likasinnade. Fredagen fortsatte sedan i den vevan, med tillägget att vi smygstartade med att se den franska The Pack (2009), som jag inte hade superhöga förväntningar på, men som visade sig vara en schysst rulle! För att vara så fräscha som möjligt inför lördagen blev det läggdags vid midnatt, med fortsatt filmprat innan sömnen slog till.
Lördagen, dagen med stort D, inleddes med att börja göra i ordning inför att filmsäljarna skulle anlända. När de väl gjort det så var i princip alla framme direkt och bläddrade igenom utbudet. Själv blev jag väldigt nöjd över ett gäng ytterst billiga VHS-fynd, som bland annat innehöll en suspekt dokumentär om människor med diverse fysiska missbildningar, trevligt döpt till I Am Not a Freak, och någon ruggigt obskyr rulle som fått det lockande namnet Rituals of the Occult. Vad den handlar om vet jag inte, men med en sådan titel behövs ingen handling. Ett ytterligare bevis på att det fanns gott om underlig film kom när en annan gäst hittade en VHS med titeln Beer Commercials, som han givetvis inte var sen med att roffa åt sig. Finkultur på högsta nivå, med andra ord.
Efter att ha rotat igenom varenda film som fanns tillgänglig var det fortfarande ett par timmar kvar innan den första filmen skulle börja, så vi gjorde helt enkelt det vi gjort tidigare; fortsatte prata. Tiden gick ruggigt fort, och efter en måltid på den lokala thairestaurangen var det så dags för kvällens inledningsfilm, en spagettiwestern av självaste Lucio Fulci, med den knallhårda titeln Massacre Time (1966), där Franco Nero och George Hilton gör livet surt för ett gäng skurkar. Jag hade inte sett den tidigare, men vilken fantastisk film det var! Fullt tempo från första stund, och även om handlingen var lite småtunn flög filmen förbi och hade gärna fått vara längre. Den som sett filmen lär, liksom jag, njuta inombords varje gång Hilton ger ifrån sig ett ”Hey, gentlemen!” innan han skjuter. Klockrent.
Film nummer två var i följd med kvällens tema även den italiensk, och stavades Hitch-Hike (1977), en slags terrorfilm med (återigen) Franco Nero och rape/revenge-legenden David Hess. Riktigt skruvad film där i princip alla karaktärer är skitstövlar. De första tio minuterna är helt vansinniga och sprängfyllda med one-liners som är helt ofattbart bra. Tyvärr var filmen lite lång, men i övrigt var det bara att njuta av de dårskaperier som pågick på bioduken, och att en catchig hippie-låt återkom flertalet gånger gjorde ju knappast saken sämre.
Den tredje, och tyvärr avslutande, filmen är en riktig gialloklassiker; Sergio Martino’s The Strange Vice of Mrs. Wardh (1971), som enligt mig och många andra tillhör genrens absoluta toppskikt. Edwige Fenech och George Hilton är filmhistoriens bildskönaste par som glider runt i ett toksnyggt 70-tal. Lägg där till läckra drömscener och ett av de absolut bästa filmsoundtracks någonsin så har du en klar vinnare. Det skadar heller inte att handlingen är riktigt bra och bjussar på en twist som jag tror ytterst få kan ana utan att ha sett filmen innan. Det är tredje gången jag ser filmen, men det var en ny upplevelse på bioduk, och filmen lyckades nog till och med vara bättre än de tidigare gånger jag sett den. Ett måste för alla de insiktsfulla människor som dyrkar det italienska 70-talet.
Trots att filmen var slut runt 02.00-tiden var natten långt från över. Det ställdes fram bord med tilltugg och dryck, sen fortsatte ungefär fem timmars diskussion kring film och annat tänkvärt, där den ena roliga anekdoten avlöste den andra. Efter att den ena efter andra kapitulerat till sömnen och dess behov, gav det sista fåtalet upp runt 07.00-tiden, vilket väl var lagom med tanke på att mitt tåg skulle gå bara några timmar senare. Det blev inte mycket sömn, men det kvittar när man upplever något som Den Stora Filmdagen. Förhoppningsvis kommer det här fortsätta växa mer och mer, jag vet redan nu att arrangören har högtflygande planer för kommande arrangemang, och om inget extremt kommer i vägen är jag givetvis där på plats. Vilket ni också bör vara.
– – –
David Larsson; From Beyond-redaktör