Death Weekend (1976)

Death Weekend
Skräck/Thriller, Kanada, 1976
Regi: William Fruet
Skådespelare: Brenda Vaccaro, Don Stroud, Chuck Shamata mfl.
Distributör: Studio S
Längd: 88 minuter
Betyg: 2 av 10

”Av alla filmer jag varit med om att förbjuda är denna den bästa.” Citatet hittas på baksidan av Studio S Blu-ray utgåva av censurvärstingen Death Weekend, och den som står för orden är Gunnel Arrbäck, före detta censurchef på Statens biografbyrå. Ni vet, den där statliga myndigheten som hade till uppgift att bestämma vad Sveriges invånare tålde och inte tålde att se på film. Death Weekend är således en titel som jag snubblade över för en herrans massa år sedan av förmodligen samma anledning som de flesta andra; att det var en ökänd rape-and-revenge film som i Sverige totalförbjudits 7 (?!) gånger. Det lät som ren och skär förbjuden frukt. Självklart ledde detta till att jag mer än gärna ville leta upp den, och jag lyckades få tag på en DVD-R kopia som innehöll en gammal oklippt VHS-version av filmen. Jag blev besviken på det jag fick se (och det hade inget med bild- och ljudkvaliteten att göra). Eftersom jag vid tidpunkten redan sett The Last House on the Left (1972) och I Spit on Your Grave (1978) så förstår ni vad jag menar.

Nu har jag sett den en gång till, på Blu-ray… och jag förstår fortfarande inte varför den utsattes för den svenska filmcensurens hat och vassa knivar/saxar (den har getts ut vid ett tillfälle i en version som var klippt med sju minuter). Är handlingen och det som sker på skärmen något utöver det vanliga som kunde ses på VHS back in the 80´s? Låt oss titta närmare:

Brenda Vaccaro spelar en ung kvinna vid namn Diane som i filmens inledning sitter i passagerarsätet i en svart Corvette med nerfällt tak och som rattas av Harry (Chuck Shamatra), en minst sagt osympatisk läkare – förlåt, tandläkare eftersom det här med vad som klassas som riktig läkare är ett diskussionsämne som karaktärerna i filmen av någon anledning tycker är viktigt. Han har förföriska planer för sin söta passagerare (och hennes hesa röst är helt bedårande). Han ska köra henne till sitt sommarhus som ligger isolerat vid en klar sjö på den kanadensiska landsbygden där det vankas fest. När de kommer fram uppdagas det snart att det inte alls ska komma några gäster. Att den allt annat än förtroendeingivande tandläkaren ljugit. Fast det dröjer inte länge förrän det trots allt dyker upp några gäster – oinbjudna förvisso…

Vi backar bandet lite – under bilturen i inledningen övertalar Diane tandläkaren att få provköra hans Corvette. I samma veva dyker det upp en röd Camaro med fyra provocerande drägg som utrycker sig fult och vill racea. Diane visar sig vara en bilförare av rang och får snabbt övertaget och lyckas även preja den röda muskelbilen av vägen så den fastnar i en liten å. Big mistake. Dess förare tillika ledare Lep (Don Stroud, som spelade Buddy Hollys trummis i The Buddy Holly Story från 1978), den ende av dräggen med en något funktionsduglig hjärna, känner sig förödmjukad och lovar att ta hämnd. Via två berusade gubbar på en servicestation (som får stulen läkarsprit av tandläkaren för att de ska fixa något på hans Corvette) får de reda på vilket hus paret begett sig till – samt vetskapen att tandläkaren har som vana att dra dit unga kvinnor titt som tätt.

Vad som sedan sker är ett intrång och förnedring av både Harry och Diane och husets inredning som vandaliseras – och jag som tittare blir illa till mods. Det börjar klia i knogarna. Inte för att låta löjlig men jag blir skitförbannad när jag ser folk förstöra LP-skivor. Tandläkaren bryr jag mig inte ett dugg om vid det här laget, han är både ett svin och en ryggradslös skit. Jag hejar givetvis på den kvinnliga protagonisten som hamnat i ett kränkande underläge ur vilket hon reser sig och resten av handlingen kan nog de flesta som är insatt i denna genre räkna ut. The End.

Death Weekend är långtifrån lika rå, sadistisk och fruktansvärt påfrestande att titta på som tidigare nämnda The Last House on the Left och I Spit on Your Grave. Den är inte heller i närheten av The House on the Edge of the Park (1980) och Thriller – en grym film (1973). Fyra filmer som jag inte skulle rekommendera en enda att se. Eller jo; är man Wes Craven-fantast ska man givetvis se hans debutfilm The Last House on the Left. Men i övrigt… jag menar, om den söta tjejen bakom kassan i matbutiken eller på gymmet frågar efter läskiga filmtips är det inte direkt I Spit on Your Grave man häver ur sig. (Om någon har gjort det får ni gärna höra av er. Jag är ingen skadeglad person, men för er kan jag göra ett undantag). Det enda jag hade kunnat sträcka mig till är att ifall någon är nyfiken på rape-and-revenge film så kan de börja med Death Weekend, även om jag skulle avråda dem. För det här är ingen bra film.

Death Weekend lever enbart på sitt dåliga rykte. Den har blivit totalförbjuden i Sverige sju gånger av oklar anledning – Jan Guillou hävdar ihärdigt att det är av politiska skäl eftersom, min tolkning, Sveriges stat inte vill att lågt stående svenskar (det vill säga hela Sveriges befolkning) ska ta del av politiskt obekväma åsikter som bland annat kan ta form av en berättelse där en stark kvinna tar gruvlig hämnd på sina förövare. Det kanske ligger nåt i det… men det låter något långsökt. Å andra sidan så finns det väl ingen som begriper sig på hur Statens biografbyrå arbetade, motiverade sina beslut eller hur de ens kunde existera och driva sin verksamhet. Det är ett ämne som avhandlas lite mer bland extramaterialet på den här utgåvan, där Jan Guillou pratar om saken på ett bättre sätt än mig. Den pensionerade Gunnel Arrbäck, Studio S vd SEO himself och Ronny Svensson dyker också upp och delar med sig av insiktsfulla tankar och ord. Här tituleras Ronny för övrigt som Filmorakel. Det tycker jag är välförtjänt – och lite avundsvärt.

I övrigt tycker jag att Death Weekend som film är ointressant. Den är varken välspelad eller överraskar. Det är bitvis otäckt men inte särskilt spännande (jag tittade på klockan mer än två gånger). Fotot är förvisso flott med fina miljöer och färger lika kalla som årstiden den utspelas i (november enligt Wikipedia) men i det stora hela finns det betydligt bättre kanadensiska skräckfilmer från 70- och 80-talet att kolla upp.

Roger Möller