Death of a Unicorn
Genre: Skräckkomedi
År: 2025
Land: USA
Regi: Alex Scharfman
Skådespelare: Paul Rudd, Jenna Ortega, Téa Leoni, Richard E. Grant m.fl.
Distribution: A24
Längd: 108 minuter
Betyg: 6 av 10
När jag hörde talas om att det skulle komma en amerikansk film som på svenska betyder En enhörnings död blev jag inte direkt nyfiken.
Enhörningar har aldrig varit några direkta favoriter när det kommer till mytologiska djur. Inte heller tilläggsinfon att det rörde sig om en humoristisk skräckfilm fick mig att lyfta på ögonbrynen och jag avböjde därför vänligt förfrågan om att recensera den. Men så fick jag fick veta att det är en film från A24 och har Paul Rudd och Jenna Ortega i huvudrollerna, och innan jag visste ordet av det hade FromBeyond gett mig en enkelbiljett till biografen med ett nykläckt intresse att ta reda på vad det är för typ av enhörning som långfilmsdebuterande regissören Alex Scharfman vill bjuda på.
Det börjar med att Elliot Kintner (charmtrollet och helyllekillen Rudd), en försynt och glasögonprydd advokat, hyr en bil för att köra och besöka en kund som sysslar med läkemedel i Kanada. Med sig på bilresan har han sin dotter Ridley (den moderna genredrottningen Ortega) som pluggar konst, har akne och en näsring. Situationen är spänd, varken bra eller dålig, men det är uppenbart att något skaver, som kanske har något att göra med att mamman inte längre är i livet. Elliot snörvlar och nyser bakom ratten på grund av pollenallergi, vilket så klart gör att han inte kan ha full fokus på vägen och rätt som det är springer ett djur ut framför dem och bilen hinner inte bromsa och väja undan. Till både Elliot och Ridleys stora förvåning är det en enhörning de kört på, som av storleken att döma är ett föl. Ridley sätter sig på knä och omfamnar det döende djurets horn vilket ger henne en sinnesutvidgad vision à la 2001: A Space Odyssey. Elliot slår samtidigt ihjäl djuret med ett däckjärn och det stänker blått blod på dem båda.
När Elliot och Ridley Kinter anländer till den flådiga villan där Elliots klient – familjen Leopold, som består av dödssjuke pappan Odell (Richard E. Grant), småbitchige mamman Belinda (Téa Leoni) och sonen Shepard (Will Poulter som jag precis fick veta var påtänkt att spela Pennywise i It innan Bill Skarsgård landade rollen) – bor och verkar upptäcker de att enhörningens blåa blod fått Ridleys akne att försvinna (men inte den oklädsamma näsringen) och Elliot inte längre behöver sina glasögon. När familjen Leopold upptäcker att pappa och dotter Kintner inte bara tagit med sig enhörningen i sin bil utan den är fortfarande vid liv beslutar de sig för att experimentera med djurets uppenbarligen magiska egenskaper. Vad de inte räknat med är att vackra sagodjur inte nödvändigtvis är trevliga… och att ett föl förmodligen har föräldrar i närheten som inte uppskattar att människor lägger hand på deras ungar.
På sina håll är Death of a Unicorn rätt charmig. Den tar sig inte på alltför stort allvar och komiken är medveten men kanske inte helt genomlyckad. Om man tänkt göra en ruskig film om ondsinta djur som slår tillbaka mot människor är det inte direkt enhörningar man väljer för att visa tänderna och använda sina horn till annat än utsmyckning. Det är varken att det är skräckkomedi eller enhörningar som är problemet – problemet är att enhörningarna för det mesta är datoranimerade, och det ser inte bra ut. Inte ens i en barntillåten fantasyfilm hade jag imponerats av utseendet på dessa. Inte helt överraskande är det i de mörkare partierna, när ljusstyrkan är låg, då man bara får se vissa delar och skuggorna av djuren som det är som mest effektfullt. Det är i dessa sekvenser som man fattar att Alex Scharfman är en beundrare av Ridley Scott och Steven Spielberg, och framförallt deras Alien (1979) och Jurassic Park (1993). Synd att producenterna på A24 inte gett Scharfman mer förtroende att jobba med detta ”less is more”-tänk. Vi får hoppas han får fler chanser att visa sina färdigheter.
Richard E. Grant är kul som surmulen rikeman som gör allt för att bli frisk (även om jag inte kunde undgå att fundera över om Christopher Walken hade passat ännu bättre i rollen) och Téa Leoni är fräck och sticker ut med sin uppkäftiga ton och rätta utseende. Tyvärr kan man inte säga samma saker om sonen Shepard då han varken är intressant på pappret eller särskilt bra gestaltad av Will Poulter som är direkt påfrestande. Här hade de istället kunnat ge familjens assistent Griff mer utrymme, eftersom Anthony Carrigan som spelar honom gör det subtilt underfundigt. Filmens stjärnor är dock Paul Rudd och Jenna Ortega. De har inte valt den bästa film att medverka i tillsammans, men de har en gemensam stjärnglans och komisk tajming som färgar av sig trivsamt på deras far och dotterrelation. Inte för en sekund vill vi att de ska råka illa ut eller komma ifrån varandra – Paul är en typisk Rudd-karaktär och Jenna en typisk Ortega-karaktär och det är en kombo som fungerar. Finalen är ren magi, där datoranimeringarna för en gångs skull tillför filmupplevelsen på det rätta viset. För som jag sagt många gånger förut till folk; ”Jag är ingen motståndare till CGI. När det fungerar så fungerar det.” Death of a Unicorn avslutas med ett gott exempel på detta. Och lärdomen att aldrig glömma spänna fast säkerhetsbältet.
— — —
Roger Möller