Deadly Blessing
Amishskräck, USA,1981
Distributör: Arrow Films
Regi: Wes Craven
Skådespelare: Maren Jensen, Sharon Stone, Susan Buckner m.fl.
Längd: 98 min
— — —
När Marthas (Maren Jensen) make dör under mystiska omständigheter blir hon lämnad kvar med ett hus på landsbygden. Denna idylliska gård hade möjligen kunnat fungera väl med sin fridfulla miljö som en plats för att bearbeta sorg om det inte vore för den amishliknande sekten Hittites som brukar jorden runtomkring. Misstankar riktar sig mot att de kan haft något att göra med ”olyckan” som fick hennes make att omkomma, och Martha får tillsammans med sina två besökande vänner Lana (Sharon Stone) och Vicky (Susan Buckner) hålla läger i huset samtidigt som en svartklädd person stryker omkring med onda avsikter
Om man ser tillbaka på Wes Cravens karriär går det nog upp för en att den har varit mer skakig än stabil. Om man jämför honom med en regissör som John Carpenter vars kvalitativa kurva har tippat nedåt (exponentiellt bör tilläggas) kan man snarare likna Cravens med en instabil aktiekurs med höga toppar men även rejäla dalar utspridda under hela karriären. För mig visade sig Deadly Blessing (1981) vara den första filmen där han faktiskt lyckas med att visa upp sin potential som regissör. Visserligen är hantverket ej värst välpolerat och filmen har sina brister, men stundtals visas det upp att det här ryms stor talang.
Den talang jag pratar om hos Wes Craven som kan skymtas i Deadly Blessing hittar vi främst i de scener där betoningen ligger på skräck och spänning. Snygga gialloinfluenser anas här och där, och en scen centrerat kring ett badkar är häpnadsväckande lik ett visst parti i A Nightmare on Elm Street (1984). Men om det är något jag tar med mig härifrån och kommer ha särskilt svårt att glömma är det en drömsekvens som visar upp hur en spindel släpps ner i Sharon Stones öppna mun. Remarkabelt nog gjordes detta stunt med en riktig levande spindel vilket, särskilt i dagens ögon, låter helt galet att hon gick med på att göra. Effektivt blev resultatet hur som helst och det är i scener som dessa som Deadly Blessing visar upp sina styrkor.
Deadly Blessing bjuder på gastkramande ögonblick
Kontrasterande till detta är det då de längre perioderna utan spänningsmoment som är något för händelsefattiga och med ett lågt tempo som får mig att snarare kolla på klockan än att sugas in i handlingen. Det är få karaktärer som egentligen är särskilt intressanta. Martha är en rätt tråkig huvudperson, något som kanske beror på att Maren Jensen här inte alls känns värst karismatisk, och de karaktärer som egentligen bjuder på lite ordentlig underhållning är sektfolket. Den alltid spännande Michael Berryman gör här ett kort inhopp som en av de gudfruktiga medlemmarna och Razzie-galan nominerade Ernest Borgnine till worst supporting actor för sin roll som Hittite-ledaren Isaiah – vilket snarare talar för den usla kvalitén på den galan är för Borgnines rollinsats. Dock så bör jag egentligen inte klaga alltför mycket på rollistan, för även om det inte är så många intressanta personer som ryms i filmen är det enbart en som jag egentligen har bekymmer över, och det är Sharon Stone vars insats här knappast är värst fläckfri. Jag vet inte om det är hur hennes karaktär är skriven eller om det är sättet hon spelar på som går mig på nerverna men det enda jag önskar genom filmens gång är att Martha ska ge henne en ordentlig örfil och barskt säga åt henne att sluta blänga så surt.
Deadly Blessing är nog en av de filmer från Wes Cravens karriär som många har missat. Titeln hade helt flugit mig själv över huvudet fram tills nyligen då jag såg den, och det enda som slog mig var frågan varför den inte hade fått min uppmärksamhet tidigare. Allt som allt är det långt från ett av Cravens starkaste kort, men det är ändock en sevärd film som inhyser ett par oförglömliga scener.
Betyg: 5,5 av 10
— — —
Rickard Blixt; FromBeyond-redaktör