War is hell, brukar det ju heta. Mikael Strömberg lär knappast få läsare att tänka annorlunda med hans senaste roman De förjagade, där vi rör oss bakåt i tiden till det första världskriget. Vi rör oss även norrut, mot Norrbotten med ett gäng soldater som ska utföra en topphemlig transaktion med Ryssland nära gränsen mot Finland. Det dröjer inte länge efter deras ankomst innan de förstår att något är fel, och att det finns något annat än bara kyla och fiendesoldater som väntar på dem ute i det kalla mörkret.
Visst låter det lockande? För mig som bor på Sveriges södra halva är det stora norr något väldigt okänt, men även fascinerande. Det finns något lockande med de där glesbebodda områdena där vintern biter tag på riktigt. Släng där på något okänt och brinnande krig så är otäckheterna uppvridna ytterligare några snäpp. Till en början är det också spännande, när den minst sagt spända stämningen mellan soldaterna och den dryge ingenjören Klefbäck samarbetar med läsarens vetskap om att något otäckt väntar ute i kylan. Strömberg hugger fram sina karaktärer något väl igenkännbart, där flera av personerna i karaktärsgalleriet känns rätt bleka och ointressanta, som halvtrötta imitationer du redan läst, och tröttnat på. När du ska följa ett gäng människor så nära och intensivt som fallet blir i De förjagade faller berättelsen delvis på grund av det fadda persongalleriet.
Handlingsmässigt tappar boken tyvärr längs vägen. Det är spännande ju mindre du vet, men som så många andra berättelser tappar den udden så fort du vet vad som väntar ute i mörkret. Det slutar helt enkelt vara läskigt och även om Strömbergs idé till viss del är rätt intressant, är den ram som omger den inte nog engagerande för att jag ska fastna. Det finns inget språkligt att klaga på, och Strömberg vet hur man för en berättelse framåt, men det blir aldrig att något sätter sig och just den här romanen saknar karaktär.
Vilket är synd, då Strömberg verkar mån om att (som i den tidigare Vätten) vill kombinera svensk folktro med mer moderna miljöer. Tyvärr gifter det sig inte riktigt denna gång och jag lämnas inte med mycket mer än ett ”jaha” när jag till slut slår igen boken.