Daylight Fades
Skräck/Romantik, USA, 2010
Distributör: Njuta Films
Regissör: Brad Ellis
Medverkande: Rachel Miles, Matthew Stiller, Allen Gardner m.fl.
Längd: 95 minuter
Finns på svensk DVD från och med 2012-07-18
— — —
Under de senaste åren en av skräckens största ikoner, vampyren, genomgått en minst sagt oväntad förvandling. Till många gamla skräckdiggares förtret har det blodsugande monstret förvandlats till en romantisk svärmorsdröm. Men säga vad man vill om Twilight-filmerna som startade fenomenet, det går inte att förneka att de uppenbarligen har en stark dragkraft och en enorm publik. Med ett namn som Daylight Fades är det inte svårt att gissa sig till vilka filmer Brad Ellis verk strävar att efterlikna, men är hans vampyrdrama verkligen nog för att ta Twilight-konceptet till en lite äldre och mognare publik, eller är vampyrångest något bäst lämnat åt tonåringar?
Elizabeth kommer från en trasig familj, och har aldrig riktigt kunnat lita på någon. Faktumet att hennes far övergav familjen under hennes barndom har satt djupa spår, och förhållandet till hennes styvfar är allt annat är bra. Elizabath, spelad av Rachel Miles, hinner nästan ge upp om hoppet om att någonsin hitta en man som hon kan lita på fullt ut innan hon träffar Johnny, spelad av Matthew Stiller. De möts av en slump, men det dröjer inte länge innan kärlekens låga brinner för fullt. Men så en ödesfull natt är det nära att den lågan släcks för alltid. Johnny är med om en bilolycka och är nära att dö. Hans enda hopp ligger i den räddning en mystisk främling erbjuder honom. Genom ett bett föds Johnny till ett nytt liv, ett liv med många fördelar men också hemska och mörka nackdelar. Är Johnny och Elizabeths förhållande starkt nog att klara av hans förvandling? Och vem är egentligen den mystiske främlingen?
I filmer av det här slaget tenderar skräcken att hamna lite i skymundan av drama och romantik, och Daylight Fades är inget undantag från den regeln. Skillnaden mot många andra filmer ur genren är däremot att Johnnys och Elizabeths förhållande faktiskt är det betydligt mest intressanta och välskrivna i filmen. Förhållandet känns faktiskt trovärdigt, och är en betydligt större och starkare kärlekssaga än Twilight. Här får vi faktiskt se förhållandet utvecklas naturligt, och karaktärerna verkar faktiskt ha en genuin kärlek till varandra. Att de dessutom är äldre än tonårsstandarden gör att de har betydligt mer mentalt bagage att brottas med, och ger dem dessutom verkliga problem att lösa tillsammans. Johnnys vampyrism är mestadels bara en allusion för alla de problem vanliga par många möta under sitt förhållande, vilket gör att kärlekshistorien är överraskande lätt att identifiera sig med. Tyvärr introduceras förhållandet lite väl snabbt, och man får aldrig riktigt lära känna karaktärerna innan de blir ett par. Det hade inte heller skadat om man visat mer av parets dejter för att verkligen cementera hur snabbt deras känslor spirade. Det montage som visas i filmen fyller klart sin funktion, men det känns inte riktigt tillräckligt för att försvara den enorma passion som visas upp senare.
Det kanske allra största problemet med Daylight Fades är att man velat tvinga in på tok för mycket i dess narrativ. Istället för att fokusera på enbart Johnny och Elizabeths försök att vänja sig vid sitt nya liv tillsammans så har man inkluderat sidointriger om Elizabeths mor, den mystiska vampyren Seth och den lokala vampyrdrottningen Raven. Det blir helt enkelt för många sidospår för filmens korta speltid vilket resulterar i att det stundtals är en väldigt ryckig upplevelse. Det tråkiga är att en del av dessa sidospår, som berättelsen om Seths tragiska liv, faktiskt kunde ha varit riktigt intressanta om de bara getts mer spelrum. Utöver problemet med för många intriger, så verkar dessutom filmen ha kortats ned rejält. Det dyker nämligen ständigt upp små luckor i berättelsen, där karaktärer till exempel känner till personer vi aldrig sett dem träffa, vilket ger intrycket av att det med jämna mellanmellanrum har klippts bort scener.
När det kommer till filmens skräckaspekter har tyvärr inte Daylight Fades mycket att hänga i granen. Visst får vi se en del vampyröverfall och mord, men det hela sker så snabbt och odramatiskt att det nästan upplevs som i periferin. Istället får man kanske se Daylight Fades som en slags urban berättelse om vampyrlivets kedjor och plågor, en närmare titt på hur högt priset för evigt liv faktiskt kan vara.
Daylight Fades är långt ifrån att vara perfekt. Den vadar stundtals knädjupt i dramatik tjock nog att skära med kniv, och den brottas med grava narrativa problem som ständigt gör sig påminda. Vissa av filmens scener känns intvingade utan anledning, medan andra istället verkar lysa med sin frånvaro. Men sett för vad den är, ett försök att ta ångestladdad vampyrkärlek till en äldre publik, så gör den faktiskt ett bra jobb. Dess balansgång mellan skräck och romantik är stundtals lite väl skrev, men tack vare en del välskriven dialog och några välriktade kängor mot dess inspirationskälla så lyckas den faktiskt engagera tittaren. Den romantiska rysaren är nog en genre som aldrig helt kommer nå toppen, men Daylight Fades visar att det fortfarande finns lite hopp där ute för alla kärlekskranka blodsugare.
Betyg: 5.5 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-redaktör