Dark Star
Science Fiction, USA
Regi: John Carpenter
Skådespelare: Brian Narelle, Cal Kunholm, Dre Pahich, Dan O’Bannon
Distributör: Retro Film
Längd: 71 minuter (denna recension är av den kortare Director’s Cut som Carpenter och O’Bannon själva föredrar. Theatrical Cut är 83 minuter lång)
Betyg: 6 av 10
Finns på blu-ray från och med 8 maj 2023
Jag kommer knappast med någon kontroversiell åsikt om jag utnämner John Carpenter till en av 70/80-talets absolut bästa regissörer.
Det har sagts till leda, men tåls att sägas igen, om vilken otrolig svit med bara bra filmer på rad han länge höll, innan det för många jobbiga 90-talet kom och bröt den sviten. När jag tänker på vilken film som är min personliga favorit återkommer jag ofta till Halloween (1978), men jag tänker inte bråka med de som istället svarar The Thing (1982) på den frågan – något som tydligt visar Carpenters status bland oss som uppskattar genrefilm.
Trots dessa inledande lovord hade jag aldrig sett karlns debutfilm Dark Star (1974) förut, utan bara hört om den. Vi får följa besättningen ombord på ett spaningskepp som bär samma namn som filmen det förekommer i. Deras uppdrag är att med hjälp av bomber de har ombord spränga instabila planeter runt om i solsystemet, ett jobb som i ärlighetens namn inte är särskilt kul. Bättre blir det inte av att deras kapten har kolat vippen och att de är så långt ifrån Jorden att ett meddelande tar tio år att nå hemplaneten. På det har de också en utomjording ombord som de inte riktigt vet om de kan lita på, och besättningen i sig är inte i det bästa mentala skicket. Upplagt för en riktigt soppa, med andra ord.
Inte alla utomjordingar är läskiga…
Man bör ha ganska mycket med sig när man bedömer Dark Star och se den för vad den faktiskt är – en studentfilm i större skala än vad som är vanligt. Carpenter och Dan O’Bannon (vi återkommer till honom) var polare och med sig hade de andra polare och studiekamrater. Redan här dyker exempelvis namn som Nick Castle (som spelar en viss vitmaskerad mördare) och Tommy Lee Wallace (som designade nämnda mask och regisserade den Halloween-film som inte har den i sig) upp i olika roller. Budgeten är uppenbart låg och det är en rätt avskalad, enkel film. Med det sagt är det imponerande vad de får till med de medel de har. Nog för att man har sett mer imponerande rymdmiljöer på film, men det är också uppenbart att det är mycket talang bakom kameran som med så här lite ändå får till så mycket.
Likväl ska man ha med sig att det här inte är en John Carpenter-film i den anda som många är vana vid. Faktum är att det är en komedi i science fiction-kläder, en bitvis rätt kul sådan också. Humor är ju annars ytterst känslig för tidens tand (lyssna bara på vårt avsnitt om slasherparodier…), men det blir aldrig särskilt dammigt och föråldrat här. Ta exempelvis scenen när en av astronauterna har en filosofisk diskussion med en bomb som har kommit på andra tankar, eller när en av de andra berättar att han egentligen inte ska vara ombord, utan råkade hamna där av en märklig slump. Utan att ha belägg gissar jag på att de komiska bidragen mer kommer från O’Bannon än Carpenter, ett antagande jag gör baserat på hur hans Return of the Living Dead (1985) är mer humoristiska än de flesta av Carpenters filmer tillsammans. När vi ändå är inne på O’Bannon är det värt att nämna att man kan se embryot till en liten film som skulle komma några år senare, som också handlade om ett rymdskepp som hade en utomjording ombord, men en betydligt mer illasinnad sådan. Tydligen såg O’Bannon att det gick att göra betydligt mer av den badboll (ja, det är en badboll) med fötter som inte lär ha skrämt slag på särskilt många, och nog fick han rätt i det.
I rymden kan ingen höra dig surfa…
Med på Retro Films färska blu-ray är också dokumentären Let There Be Light: The Odyssey of Dark Star (2010) som klockar in på matiga 117 minuter. Där får man följa filmens bana från idéstadiet till status som kultfilm långt senare, som bygger på intervjuer från flera av de som var med och gjorde filmen. Klart intressant och ett kul komplement till en intressant film som visar att Carpenter inte var någon färdig mästarregissör när han inledde sin karriär, men att det redan tidigt fanns uppenbara kvalitéer. Den har också ett musikstycke, skrivet av Carpenter (så klart), som heter Benson Arizona, vilket är oerhört svårt att inte charmas av till filmens något märkliga och minnesvärda slutscen.
David Larsson