Coming Home in the Dark
Genre: Skräck (2021)
Land: Nya Zeeland
Distributör: Njutafilms
Regi: James Ashcroft
Medverkande: Daniel Gillies, Erik Thomson, Miriama McDowell, Matthias Luafutu m.fl.
Längd: 93 min
Betyg: en svag 4 av 10
Då var det dags att pränta ner en recension igen efter långt uppehåll. Coming Home in the Dark har en ganska snygg titel, en förhoppning om att få åtnjuta en rivig thriller, samt (på papperet) en obönhörlig och rättfram plott; En familj åker på campingsemester uti Nya Zeelands obygd, och har oturen att stöta på två mordiska psykfall på brottsturné.
Coming Home in the Dark är möjligen tekniskt fulländad med mustigt ljud och läcker ljussättning.
Tyvärr är detta i slutänden ett snyggt paketerat sömnpiller. I princip kan man beskriva filmen som en långt pärlband scener av karaktärers ansikten och bilar som kör i mörkret, ackompanjerat av en ständigt malande ljudmatta av stämningsmusik filmen igenom. Detta ger sammantaget en långtråkig rulle. Jag vet faktiskt inte vad som är grejen med dessa artistiska filmer och den malande stämningsmusiken. Less is more, anser jag i detta fall.
Hur är det med rykten om brutalitet och spänning som marknadsföringen vill påskina? I detta collage av tidigare nämnda djupstudier av karaktärernas pormaskar och Nyzeeländska vägar, görs avstickare som att gevär riktas och skjuter någon utanför bild eller att någon kastar sig ner från ett broräcke till en presumtiv fors. Någon får skallen ommöblerad av en brandsläckare utanför kamera och en annan får en sten i plytet likaså. Det snygga kameraarbetet döljer tyvärr allt det praktiska arbete som skulle behövts för att ge lite pondus åt denna slick-flick. Ok, man behöver inte ha ultrabrutala uppgörelser eller en stuntman som offrar liv och lem för konsten för att åstadkomma detta, men för fan kom igen; det mest rafflande vi får se är en gubbe som rullar tre varv nerför en slänt. Denna försiktighet och brist på spänning duger helt enkelt inte för en thriller. Särskilt eftersom den har en plott så anpassad för framåtrörelse, dramatik, brutalitet och rafflande spänning.
Det påstått chockerande och obehagliga är till nittiotvå procent lögn eftersom ett fatalt misstag begås. Själva kärnan till filmens känslomässiga drivkraft sker alldeles för tidigt, innan vi knappt lärt oss namnen på de inblandade. Vilket punkterar all spänning och känslomässig anknytning till karaktärernas kommande överlevnad och hämnd.
Skurkduon är faktiskt rätt cool och det är ett par riktigt kallhamrade typer. Deras illdåd befinner sig någonstans utanför vår vy. Om det är bra eller dåligt är nog en smaksak. Men tittaren borde åtminstone med något medel ges chansen att känna något för karaktärerna överlag, i syfte att på något djupare plan involveras i filmen. Hela castingen känns som god potential som är stävjad för hårt i stilen och formens järnbur. Sedan finns genomgående en gnagande irritation av att logik, rimlighet och motivation inte går ihop. Detta kan jag vanligtvis ha stort överseende med, om det hade ökat andra värden i filmen.
Visst kan jag ändå uppskatta den snygga ljussättningen, helhetsintrycket och de schabbiga miljöerna. För mig är behållningen ändå närapå noll av denna film. En slowburner är inte per definition lyckad, särskilt inte om belöningen uteblir. Är du intresserad av en välpaketerad stilstudie (och är tålmodig) antar jag att du kan få ut något av Coming Home in the Dark. Men en thriller måste vara spännande. Och det är ofattbart hur man kan skapa en så trist produkt när det finns ett så bra koncept, skådespelare och teknisk kompetens att tillgå.
David Clason