Cinema Speculation
Filmvetenskap, USA
Förlag: Weidenfeld & Nicolson
Författare: Quentin Tarantino
Antal sidor: 370
Språk: Engelska
Betyg: 9 av 10
I år fyller Quentin Tarantino 60 år. Om en månad för att vara nästan exakt. Och ni vet alla vad det innebär? Just det – om vi ska tro regissören- och manusförfattaren själv så ska han det här året regissera sin tionde tillika sista film innan han pensionerar sig från filmskapandet för att helt och hållet ägna sig åt att skriva litteratur. Både romaner och fackböcker om film… och jag undrar om han inte vid några tillfällen hintat om att han även vill skriva teaterpjäser. Jag tycker det låter som en utmärkt plan. För min del är det till och med mer än okej om han beslutar sig för att inte regissera en tionde film utan nöjer sig med att sluta på topp med Once Upon a Time in Hollywood, som han själv också försynt antytt. Personligen tycker jag att det hade varit en snygg övergång med tanke på att han gjorde litterär debut med sin romanversion av just Once Upon a Time in Hollywood (och såg du, David, vilket ord jag inte använde här?) för två år sedan. Jag gav den 7 av 10 i min recension här på FromBeyond. Hans författarskap gav onekligen mersmak, och nu har bok nummer två kommit ut. Den här gången är det inte skönlitteratur det handlar om, utan istället en fackbok om film.
Cinema Speculation är uppdelad i 18 kapitel som alla är skrivna i första person/jag-form. Tarantino har valt ut 13 filmer som alla får varsitt kapitel. Filmerna har gemensamt att de är amerikanska produktioner och 11 av dem är gjorda på 70-talet. Det är bara Steve McQueen-klassikern Bullitt och Tobe Hoopers tivoliskräckis The Funhouse som är från 1968 respektive 1981 (hur ofta får man in Bullitt och The Funhouse i samma mening?). Av dessa filmer är det bara The Outfit (1973), Daisy Miller (1974) och Paradise Alley (1978) som jag själv inte har sett (den första hade jag aldrig ens hört talas om). Resterande 5 kapitel är essäer om Tarantinos barndomsbiografer, obskyra filmkritiker, New Hollywood-rörelsen under 70-talet, De Palmas taxichaufför, och en snubbe vid namn Floyd; en svart 37-årig man som under ett och ett halvt år bodde i lägenheten den tonårige Tarantino delade med sin mamma och hennes två väninnor och som visar sig vara embryot till det som en dag skulle bli Django Unchained. Små avhandlingar som är betydligt roligare att läsa än min knapphändiga beskrivning. Jag lovar.
Bokens första kapitel heter Little Q Watching Big Movies och är en fin skildring av Quentin Tarantinos barndom bland Los Angeles biografdistrikt i slutet på 60- och början på 70-talet där han spenderat åtskilliga timmar på åtskilliga dubbelprogram/double features vars filmer han inte räds för att berätta om. Varken i nutid eller dåtid. Det är fascinerande att läsa om hur han som en liten kille, knappt 9 år, står på skolgården och utförligt beskriver för sina jämnåriga om filmerna han sett på bio kvällen innan: exempelvis vad Scorpio i Dirty Harry sysslade med, och ”den där scenen” i Deliverance. Detta
gjorde honom förstås populär bland eleverna, och förstås betydligt mindre populär hos lärarna och föräldrarna! Det är också här, i författarens barndom, som hans intryck och referensramar utvidgas och kommer att sätta prägel på hans egna filmer senare i livet. Bli därför inte förvånade om ni under bokens gång får tankar som ”Ohh, nu fattar jag vart det där i Pulp Fiction kommer ifrån” och ”Jösses, det där förklarar ju en grej i Reservoir Dogs.”
I kapitel 2 är det dags att behandla bokens första film. Eftersom Tarantino skriver om dem i kronologisk ordning är det Bullitt som står först på tur. Och vad har Quentin Tarantino att säga om denna milstolpe till biljaktsfilm som det inte redan har skrivits om tidigare? En hel del faktiskt. Bland annat vad filmen handlar om, vilket de flesta (inklusive undertecknad) inte helt och hållet kan återberätta trots att vi har sett filmen mer än en gång – förutom den berömda biljakten (kanske filmhistoriens mest berömda) där Steve McQueen rattar sin mörkgröna Ford Mustang upp- och nerför San Fransiscos gator tätt efter en ondsint Dodge Charger. Eftersom jag har läst två böcker om Steve McQueen innehöll just det här kapitlet inte så mycket nyheter för mig – jag hade till och med kunnat briljera för Tarantino att stuntföraren som i vissa tagningar dubblar för McQueen heter Bud Ekins; samme man som utförde motorcykelhoppet över taggtrådsstängslet i The Great Escape. Jag
kände redan till att McQueen först inte ville tacka ja till rollen som kommissarie Frank Bullitt eftersom han under större delen av livet hade stort misstro för poliser… men vad jag däremot inte visste var hur aktiv hans dåvarande hustru Neile Adams varit i hans beslut att ändra sig. Inte bara för Bullitt utan även majoriteten av filmerna han tackade ja till under åren de var gifta. Tydligen så var Steve McQueen en man som bara läste bil- och motortidningar, eller helst inte läste alls. Definitivt inte högar med filmmanus. Här var det istället Neile som plockade ut de mest intressanta som hon efter genomläsning benade ut till bara två stycken och av dessa två valde Steve att bara läsa det ena – det som Neile tyckte var bäst av dem. När jag läste detta tänkte jag ”Hur vet Quentin det här? Vem är hans källa?” men det fick jag omgående svaret på – Tarantino har personligen pratat med Neile Adams. Det är ett tacksamt återkommande inslag, att folk som varit inblandade i filmerna som Tarantino valt att skriva om har han själv pratat med exklusivt (av vad jag förstått) för den här boken. Namn som Paul Schrader, Walter Hill, John Milius och John Flynn (regissören till Rolling Thunder som givetvis förärats ett av kapitlen!) är bara en handfull av dem. Deras närvaro och insyn kastar behaglig trovärdighet över författarens utläggningar och egna teorier.
En sak som tidigt slog mig med språket när jag började läsa är att det är exakt såhär folk som pluggar filmvetenskap snackar när de inte sitter på föreläsningar eller skriver tentor och uppsatser. Det vet jag av egen empirisk erfarenhet. Här nämns inget om avancerad genusanalys, semiotik, etnografi eller andra akademiska termer som ingen människa använder i riktiga samtal. Tarantino är bildlig och saklig och emellanåt väldigt underfundig. Jag har till exempel svårt att föreställa mig en docent eller annan filmteoretisk lärare jämföra Don Siegel med en kirurg när det kommer till att regissera filmvåld
– eller ens resonera fram varför Don Siegel förmodligen var den ende på hela jordklotet som kunde regissera Clint Eastwood i en specifikt utlämnande scen i Escape from Alcatraz (filmen, och detaljerna, avhandlas naturligtvis i ett eget kapitel). Det är också mycket tack vare språket, och den enkla expertisen, som gör att jag särskilt vill flagga för kapitlet med den fantastiska titeln New Hollywood in the Seventies: The Post-Sixties Anti-Establishment Auteurs vs. The Movie Brats. Under
kapitlets 16 sidor lyckas Tarantino i stort sett sammanfatta hela Peter Biskins 500-sidiga fackbok Easy Riders, Raging Bulls på sitt egenhändiga vis… Ja, jag har läst Biskins bok, och Ja, jag kanske överdriver Tarantinos bedrift men det är tamejfan en jävligt bra genomgång av samma Hollywoodepok.
Om jag ska komma med kritik så tycker jag att det är märkligt att Hardcore och The Funhouse har förärats varsitt kapitel. Hardcore – ni vet, filmen från 1979 där George C. Scott letar efter sin förrymda dotter bland Los Angeles porrträsk – verkar Tarantino inte ens gilla. Varken som film eller manusförfattaren- och regissören Paul Schraders lama ursäkter till varför den i slutändan blev som den blev. Kanske har han inkluderat den för att ge sin syn på porrindustrin som den seriösa och skattebetalande filmindustri den faktiskt var i Hollywood, samt att (rättvist) utmåla filmskapare som Paul Schrader och Martin Scorsese som hycklare när det gäller att ”försvara” sina egna verk. The Funhouse är enligt Tarantino en medioker skräckfilmsupplevelse och det framgår inte helt tydligt varför han plockat denna av alla oräkneligt antal slashers som släpptes 1981. Jag tycker också att The Funhouse är en medioker skräckfilm, som varken går att hylla eller såga för den har trots allt sin charm, men det som förvånar mig mest är varför Tarantino missat, alternativt struntat i att påpeka filmens stora luckor. Herregud, själva tivoliattraktionen som gett filmen sin titel är en kringresande mobil på hjul som trots detta har ett källarutrymme!! Sen kan jag även störa mig lite på att dessa båda kapitel avslutas abrupt. Abrupta kapitelavslut är inget unikt i boken men till skillnad från The Funhouse och Hardcore finns det i de övriga kapiteltexter en tydlig och tänkvärd argumentation för författarens uppskattning av filmerna – att han framstår som ett fan till 11 av bokens 13 filmer kommer inte att undgå någon.
Men… låt inte dessa minimala anmärkningar avskräcka er. Det här är ett självklart tillskott till filmlitteratursamlingen i bokhyllan! Quentin Tarantinos bok är ingen biografi, doktorsavhandling eller ett långt försvarstal om filmvåld till sina belackare, utan en fascinerande resa in i en begåvad filmskapares visioner, inspirationer och brinnande intresse för filmmediet. Både som uttrycksmedel och sällskapsfenomen.
Extras: Lite otippat finns det en liten fin bonustext med i boken… som inte ens är författad av Quentin Tarantino. Det rör sig om en gammal artikel från det amerikanska filmmagasinet Castle of Fankenstein, och handlar om Bela Lugosis morfinberoende och sista tid i livet. Den publicerades 1966 och är skriven av en 15-åring som 1974 fick den manliga huvudrollen i Peter Bogdanovich Daisy Miller. Efter den lyfte aldrig karriären och 1978, en månad före premiären av den sista filmen han medverkade i (Piranha) tog han sitt eget liv, endast 27 år gammal. Hans namn var Barry Brown, och Tarantino hedrar honom både med denna artikel och ett fint omnämnande i kapitlet om Daisy Miller. Jag själv blir väldigt fascinerad av Browns artikel eftersom man kan läsa att Bela Lugosi medverkade tillsammans med Tor Johnson i Bride of the Monster och Plan 9 from Outer Space men inte en enda gång nämns filmernas regissör: den inte helt obekante Edward D. Wood Jr. Vilket förstås inte är särskilt märkligt eftersom Ed Wood i princip var bortglömd redan från dag ett i Hollywood, och det skulle dröja ända tills 1980 – två år efter sin död – innan han utsågs till världens sämsta regissör och fick det erkännande, uppmärksamhet och kultfölje han förtjänar. 1994 gjorde Tim Burton en biopic om honom vilket ledde till att Martin Landau, i rollen som Bela Lugosi, kammade hem en Oscar för bästa manliga biroll mitt framför näsan på Samuel L. Jackson som också var nominerad i samma kategori – för sin roll som Jules Winnfield i Pulp Fiction som skrevs och regisserades av Quentin Tarantino.
– – –
Roger Möller