Carcoma
Roman, Spanien
Förlag: Rámus
Författare: Layla Martinez
Antal sidor: 118
Språk: Svenska (översättning av Annakarin Thorburn)
Att skräck kan komma i många olika skepnader är knappast en nyhet.
I litteraturen går det dessutom göra det utan de gränser som det visuella mediet film har, vilket är den kanske bästa förklaringen till varför exempelvis Lovecraft ofta funkar bättre i litterär form än på film. Skräck kan också göra mer än att ”bara” skrämmas, även om det ofta är gott nog.
I fallet med Layla Martinez Carcoma är skräcken mer subtil. Vi får följa en icke namngiven protagonist som bor med sin mormor i en liten by. När vi kommer in i berättelsen förstår vi snart att något fruktansvärt hänt när huvudpersonen arbetade hos en rik familj i byn, där familjens son försvunnit. Mormodern och hennes barnbarn delger oss sedan husets historia, som visar sig vara präglat i generationer av olycka, bitterhet och död. Där den äldre av de två pratar med helgon och håller grytan puttrande i köket dag ut och dag in, funderar hennes barnbarn på vad som egentligen hände med hennes mor som en dag försvann under besynnerliga omständigheter.
Carcoma är inte boken för den som söker vare sig en lättsmält spökhistoria eller ett frossande i våldsamheter. Det är skräck i – i brist på bättre ord – ”finare” förpackning. Fokuset ligger snarare på att skapa en tragisk stämning än en otäck sådan, även om mer obehagliga inslag förekommer. I centrum är inte spökena, faktiska eller inbillade, som hemsöker de två kvinnorna. Istället är det de två kvinnorna själva som är berättelsens bultande hjärtan, där deras historia och historier driver romanen framåt.
Namnet Carcoma kommer från det spanska ordet för ”trämask” eller ”ormask”, som livnär sig på trä. Det är också ett bildligt uttryck för ”ett allvarligt och långvarigt bekymmer som plågar och tär den drabbade”. Man behöver inte läsa särskilt många sidor av boken för att förstå varför den fått sitt namn, för en bättre beskrivning av kvinnornas situation är svår att komma på. Redan i det inledande stycket beskrivs huset som en plats som fysiskt påverkar den som bor där, vilket är ett återkommande motiv berättelsen igenom.
Martinez skriver kort och effektivt om det elände hon vill skildra, vilket också gör att Carcoma med sitt långdragna tempo (hade det varit en film hade jag tveklöst slängt epitetet slowburner på den) fungerar. Den ägnar sig inte åt detaljer eller att brodera ut saker, vilket också får effekten att den inte är helt enkel att själv tränga in i. Den är på så sätt lite som huset den berättar om, något som stöter bort läsaren med sin hårdhet.
— — —
David Larsson