Brottsplats: Lyon
Alternativa titlar: A gang story, Les Lyonnais
Action, Frankrike, 2011
Distributör: Njuta Films
Regissör: Olivier Marchal
Skådespelare: Gérard Lanvin, Tchéky Karyo, Daniel Duval, Dimitri Storoge, Olivier Rabourdin m.fl.
Längd: 1 tim 42 min
På svensk DVD och Blu-ray från 2013-03-13
— — —
Yrkesbrottslighet är ett otyg i verkligheten, men på film kan det vara en helt annan sak. Filmgangstern representerar ofta den som vågar revoltera mot orättvisor och den som vägrar finna sig i ett påtvingat utanförskap. Ofta tas vi i dessa filmer med till tidigare historiska tidsepoker där han (för oftast är det en man) närapå kan liknas med en frihetskämpe. Men för säkerhetsskull, så åskådararen inte ska få för sig något, kommer denna genre också i regel med den rejäla sensmoralsmockan mot slutet – No one gets away clean! Så har det sett ut sedan Paul Muni spelade Scarface 1932 och så ser det ut än idag.
Den franska gansterfilmen Brottslats: Lyon följer även den till pricka denna nästan 100-år gamla filmformel. Momon kallades skitig zigenare när han var liten och fick tillsammans med sin bästa vän Serge ett halvårs fängelse för att ha stulit körsbär. På kåken får han kontakter och snart är han med i en brutal rånarliga med politiska förgreningar. Men ligan behandlar honom dåligt och snart hamnar han på kant med sina nya kamrater. Monom bryter sig därför fri och tillsammans med vännen Serge startar han en av 70-talets mest succésfulla rånargäng, en liga som pressen kommer att älska samt ge namnet Les Lyonnais.
Historien om uppkomlingarna Momon och Serge klipps hela tiden mot deras liv i modern tid. Gangsterbossen Momon lever på äldre dagar så lugnt han bara kan, men polismakten vakar och bara väntar på att han ska göra ett slutgiltigt felsteg. Riktigt problematiskt blir det när den forna brottspartnern Serge plötsligt grips efter 13 år på rymmen. Kan Momom lita på att Serge inte kommer tjalla för att få ett lägre straff? Ska Momon bryta ut sin gamle vän från häktet, eller ska han helt enkelt försöka få honom mördad?
Tillbakablickarna på när unge Momom och Serge levde rövare i början av 70-talet är filmens största behållning Klippning och kameraarbete är här snabbt och det medryckande ”på väg upp-upplägget” spetsas med ett tidstypiskt soundtrack med klämmiga 70-talshits. Utan att överdriva kan man säga att denna del av filmen – som är till brädden fylld med rejäla polisonger, svarta skinnjackor, och bulliga citroënger fyllda med vapen – direkt kan klassas som ren gansterporr där estetiken är formad att tala direkt till ens medfödda rebell. Man får gilla dessa unga bråkstakar, och deras handlingar känns motiverade och självklara.
Dessa ”romantiserade laglösa dagar” ställs dock i kontrast till ”våra moderna dagar”, en tid då allt inte är riktigt lika muntert. Här är stämningen istället förstämd och uppgiven när den bistra verkligheten slutligen har kommit ikapp den forna bankrånaren Momom. Det blir mängder av sorgsna stråkar till massa prat om gammal tjuvheder, men även en hel del snygga vinklar på stiliga kostymklädda hårdingar i 60-årsåldern.
Det som tyvärr känns som ett problem är att filmens två delar skaver rejält mot varandra. Tillbakablickarna är så medryckande och engagerande att det närapå blir irriterande när man gång på gång kastas in den moderna ”nedstämda” tiden. Brottslats: Leone har dessutom också har väldigt bråttom då filmen tar på sig att berätta om både forna bravader och nutida problem på endast 102 minuter. Detta blir på bekostnad av i synnerhet filmens mogna karaktärer som nu mest känns som tomma skal.
Kort och gott skulle jag velat ser mer av Gérard Lanvin och Tchéky Karyo som egentligen är perfekta i sina roller som ”de mogna” gangstrarna Momon och Serge. Kanske borde också denna del av filmen lyfts fram och getts lite mer spelrum än de giftigt medryckande tillbakablickarna som nu överskuggar, inte minst, filmens moralsmocke -final som nu faller lite mellan spjälorna. Hade detta skett så hade Brottslats: Leone utan tvekan kunnat bli mer än ytterligare en i mängden av stiliga moderna franska gansterrullar. Man ska dock inte sticka under stolen med att som ögon och örongodis fungerar filmen ypperligt. Hård gansteraction är nämligen en genre som man behärskar till fullo i Frankrike, det råder det absolut inga tvivel om.
Fotnot: Regissören Olivier Marchal behärskar absolut det här med stiligt foto och välkoreograferad brutal action. Detta har han även visat i sina tidigare hårda polis- och gangsterfilmer Fiender emellan (2004) och MR73 (2008). Fotnot: Olivier Marchal har även regisserat några avsnitt av den stenhårda franska polisserien Braquo (2009). Gillar man att frossa i korruption och hårdhänt socialrealism är denna serie ett måste.
Betyg: 6,5 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör.