Bestmannen
Skönlitteratur, Sverige, Oddbooks, 2011
Författare: Markus Widegren
Språk: Svenska
205 sidor
Finns att köpa genom svenska återförsäljare sedan 2011
— — —
Man kan inte annat än beundra Oddbooks strävan efter att införa kiosklitteraturen i Sverige igen. De charmiga omslagen där diverse otäckheter förekommer, samt de bloddrypande historierna, är helt klart en hyllning till dom gamla Kalla Kårar-böcker som gavs ut för ett par decennier sen, och som sedan inte fått någon motsvarighet. Samtidigt är det en fräsch och välkommen vind i litteratur-Sverige, som visar på att det fortfarande finns människor som både älskar att skriva och att läsa den här typen av böcker.
I Bestmannen (2011) bryter helvetet lös på en ö. Där håller man ett bröllop, som plötsligt avbryts när bröllopets best man förvandlas till ett riktigt odjur och börjar döda gästerna på löpande band. Några lyckas fly, men monstret verkar tillsynes ostoppbart och lämnar enbart död och förödelse vart än den vänder sig. När de överlevande får höra om att det finns en möjlighet att stoppa monstret och rädda sig själva från ett avskyvärt öde, gör de allt i sin makt för att ta sig dit den eventuella räddningen finns. Men monstret låter sig inte stoppas så lätt, och när kulor knappt gör någon skada på det, blir goda råd väldigt dyra, och blodbadet fortsätter på ön medan de överlevande desperat försöker hitta någon lösning.
Först och främst är det värt att klargöra att det här handlar om ren och skär underhållningslitteratur, och Bestmannen siktar således aldrig högre än så, vilket är gott nog. För underhållande är det. Berättelsen smäller igång redan under de första sidorna, och sedan är det i princip fullt tempo ända tills boken är slut. Jag tror att det är viktigt för den här typen av bok att det faktiskt är så, för när det handlar om något som ämnar vara underhållande, gäller det att till varje pris undvika att bli tråkig, och det lyckas den här boken med. Markus Widegren försöker aldrig ge sken av att hans litterära skapelse är något mer än vad den faktiskt är, han vet väl vad han har att arbeta med och rör sig bra inom dessa ramar.
Precis som omslaget vittnar om är det en bok fylld av våldsamma och blodiga scener. Det blir dock aldrig av en värst obehaglig eller otäck sort, utan fungerar mer som underhållningsvåld som inte lär uppröra värst många, åtminstone inte de mer vana läsarna av skräcklitteratur. Jag uppskattar att Widegren gör sin bok till ett sådant blodbad, men hade gärna sett mer variation i dessa scener, då det tenderar att bli smått repetitivt när bestmannen (som för övrigt är en smått fantastisk ordlek) sliter itu ännu ett offer och smaskar på dennes hjärna. Till slut vet man i princip vad som ska hända, och monstrets härjningar tappar på så sätt sin effekt och blir något man vänjer sig vid och slutar förvånas över. Det är relativt lätt att hitta spår av HP Lovecraft i Bestmannen. Det rör sig inte om någon typisk Cthulhu-berättelse, och Widegren hänvisar heller aldrig direkt till Lovecraft, men de monster som förekommer (efter ett tag är det flera) påminner i vissa stunder inte så lite om de odjur från havet som Lovecraft ibland beskriver.
Bestmannen är, på gott och ont, skriven för en viss publik, och uppskattar man inte den här typen av lättsmält skräckunderhållning så är det helt enkelt inte rätt bok att läsa. Språkmässigt flyter det på bra, utan några större vare sig positiva eller negativa överraskningar, och Widegren vet hur man driver på en berättelse utan att det någonsin blir tråkigt att läsa. Karaktärerna gör det dom ska, men lär inte bli några historiskt viktiga typer. Oddbooks får mer än gärna fortsätta ge ut böcker i sin Ond Bråd Död-serie, för även om dessa böcker kanske inte sätter något odödligt avtryck litteraturhistoriskt sett, så är det litteratur jag anser behövs i Sverige. Opretentiöst, underhållande och dessutom bjuds man på en stor mängd blod, kladd och våld, vilket väl i en skräckfantasts ögon aldrig är något fel.
Betyg: 5,5 av 10
– – –
David Larsson; From Beyond-redaktör