Besökarna (1988)

Besökarna
Skräck, Sverige, 1988
Regi: Joakim Ersgård
Distributör: Studio S
Skådespelare: Kjell Bergqvist, Lena Endre, Johannes Brost m.fl.
Längd: 109 minuter
Betyg: 8 av 10

I höstas, närmare bestämt oktober 2021, när FromBeyond körde ett Shocktober på Instagram fick jag äran att få rekommendera en film i kategorin Swedish horror tillsammans med en liten text. Valet av film var inte svårt – det finns egentligen bara en som är värd att tipsa allmänheten om, så pass mycket att det skulle kännas som tjänstefel ifall jag valt någon annan än Besökarna från 1988. Onsdagen den 20 oktober publicerades min text och löd som följer: ”Min absoluta favorit i kategorin svenska rysare. Ett hemsökt hus på landet. Ett otäckt vindsutrymme. Tapeter lossnar från väggarna – men inte på grund av tristess. Kalla kårar och lagom dos humor. Kjell Bergqvist dricker mjölk. Johannes Brost är expert på det paranormala. Ska du bara se en enda svensk skräckfilm i ditt liv så är det den här. Regissören Joakim Ersgård skrev manuset med sin bror Patrik och efter den här stack båda över till USA och försvann… inte fysiskt, men karriärmässigt, vilket är synd. Besökarna visar att de har gott hantverk och talang.”

Egentligen behöver jag inte säga mer. Ni som inte sett Besökarna – gör det GENAST. Ni som har sett den, en två tre eller fler gånger och vill ta del av utförligare ord från mig och eventuella *SPOILERS*, läs vidare…

Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var när jag första gången såg Besökarna. 12, 13 kanske och den visades på tv (vilken kanal vet jag inte men jag antar Svt eftersom jag inte minns några reklampauser som förstörde titten). Det var sent en kväll, jag var ensam hemma på mitt rum i föräldravillan och det var beckmörkt både inne och utomhus, och regnet öste ner… eller det snöade kanske, jag minns inte vilket. Vad jag däremot minns är att jag blev skrämd ett par gånger under filmens gång. Men förutom att bli skrämd blev jag helt såld på filmen. Fram till dess hade jag aldrig hört talas om några svenska skräckfilmer överhuvudtaget. Förvisso hade jag sett läskiga svenska saker i diverse tv- och filmsammanhang, men ingen regelrätt skräckfilm. Och jag ångrade mig att jag inte bandade den på min videobandspelare. Men det var kanske lika bra det. På så sätt levde filmen vidare i mitt huvud och det skulle dröja många år innan jag fick möjligheten att se den en andra gång. Och här sitter jag nu, åtskilliga år senare, och ska recensera denna filmpärla – som för första gången släppts på Blu-ray av cineasterna på Studio S Entertainment. Digitalt restaurerad är den också, från 35 mm originalnegativ med mera av Svenska Filminstitutet och den ser fantastisk ut, och surroundljudet dundrar likt ett mullrande åskväder. Dessutom våras det på omslaget att det är den långa versionen av filmen – vilket jag aldrig tidigare hört talas om att det skulle finnas en.

Handlingen är lika simpel som delikat. Paret Frank och Sara (en ung, hunkig Kjell Bergqvist och en ung, tjusig Lena Endre) har köpt ett trevligt pastellgult hus med grönt tak på landet som de så fort filmen börjat flyttar in i med sina två barn Lotta och Peter (Joanna Berglund och Jonas Olsson). Inte långt efter att de klivit in genom ytterdörren säger Lotta ”Huset är stort. Är vi de enda som ska bo här?” varpå pappa Frank svarar ”Ja, det får vi verkligen hoppas.” Ett önsketänkande om något eftersom det snart (och till ingen filmtittares förvåning) börjar hända märkliga saker. Tapeterna som Frank klistrat upp på barnens gemensamma rum lossnar oförklarligt från väggarna, inte bara en gång utan två gånger. Frank tycker att både den limmade baksidan på tapeterna och själva väggarna doftar ”metall eller elektricitet”. Dessutom börjar Frank höra märkliga ljud innanför väggarna och från toalettstolen, och inte bara det… det finns en dörr som leder till vindsvåningen som alltid, uppenbarligen av egen kraft, står halvöppen så fort Frank får syn på den… och uppe på vinden finns något… som han inte vågar utforska på egen hand. Eftersom varken hans fru eller barnen upplever några konstigheter (förutom tapeterna som de förstås tycker är märkligt men säkra på att det finns en naturlig förklaring till) får han vända sig åt annat håll – närmare bestämt till tidskriften Det Ockulta och dess skribent Allan Svensson (Johannes Brost i porrfilmsmustasch), en självutnämnd forskare på det paranormala som mer än gärna vill komma ut till huset för att undersöka saken närmare. Med sig har han en uppsättning mer eller mindre märkliga apparater som ingen förutom han själv begriper sig på eftersom han byggt dem själv.

Det ska sägas med en gång – det här är Bergqvist och Brosts film. Deras bromance i verkliga livet strålar genom varje bildruta de medverkar i tillsammans och det syns att de haft roligt under inspelningen. Dessutom är det kul och lite otippat att det är mannen i huset, familjefadern som är den som råkar ut för det övernaturliga och inte blir betrodd av sin familj. Frugan tycker bara att han verkar tappa förståndet mer och mer vilket inte är så konstigt – Frank är egenföretagare i reklambranschen som tagit ut segern i förskott genom att köpa huset innan han sålt den toppenidé som (enligt honom själv) kommer generera enorma summor pengar… vilket inte visar sig bli fallet, vilket bland annat innebär att flaskorna hemma på barhyllan inte får stå orörda länge till. Och barnen… ja de är bara barn, som tycker att pappa både är knäpp och smårolig i sitt beteende. För det kan ju inte spöka på riktigt… tror de ja!

Besökarna är genomgående bra gjord hantverksmässigt – men är det en perfekt film som jag kommer sätta högsta betyg på? Nej, inte riktigt. Det finns ett par saker att anmärka på. Först och främst på birollsgalleriet som till större delen bara känns onödiga. Johannes Brost är förstås ett undantag, han är en viktig motor som för handlingen framåt, men jag är mer tveksam till brevbäraren (spelad av en smått Nicolas Cage-lik Patrik Ersgård) och de poliser (med Bernt Lundquist i spetsen, stilenligt klädd som en 50-tals deckare) som dyker upp vid enstaka tillfällen. Brevbäraren känns mest som en person som bara är med för att Kjell Bergqvist ska bli förbannad på nån och för att Johannes Brost ska få göra entré i form av gammal god förväxlingskomedi. Och poliserna… jag vet inte, två av dem orsakar en biljakt med Lena Endre som inte tillför berättelsen något. Kanske är den bara med för att ge henne något spännande att göra. Det är synd. Hennes rollfigur borde ha fått lite mer utrymme att visa att hon faktiskt jobbar som journalist – vilket filmskaparna tycks glömma bort under filmens gång. Dessutom blir man emellanåt förundrad över hur oansvarigt de vuxna människorna beter sig. Ta till exempel Frank som kommer hem från mataffären där han köpt ett antal mjölkpaket för mycket eftersom det kan vara bra att ha på lager… jag menar, hur sannolikt är det att en man i 35-årsåldern inte vet om att mjölk har ett kort bäst före datum?

Vad som däremot är mer genomtänkt och fungerar väldigt bra – även i dag 2022 – är tack och lov filmmakarnas less is more-attityd när det kommer till själva framställningen av det övernaturliga. Inte ett enda CGI-väsen eller personer som sminkats till döingar så långt ögat kan nå… eller… utan att säga för mycket, något kommer att dyka upp och överraska förstagångstittaren (jag minns att jag blev rädd när det hände), men 99% av filmens ohyggligheter sker av osynliga krafter och det är ju så som det brukar fungera allra bäst. Jag gillar verkligen de fåtal tillfällen då karaktärerna lämnat scenen men kameran stannar kvar och låter oss åskådare bli subjektiva och känna oss som en del av det övernaturliga. Och förstås, Peter Wallins nästan mystiska filmmusik som låter som ett tidsenligt Super Nintendospel och ger mig smått nostalgiska rysningar.

Enligt Studio S är det här den långa versionen, men efter att ha sett filmen har jag tyvärr ingen aning om vad det är som tillkommit som inte är med i originalversionen. Vad jag däremot vet är att denna Blu-ray utgåva har ett nyligen inspelat kommentatorspår av bröderna Joakim och Patrik Ersgård aka regissören och medmanusförfattaren (och brevbäraren) som jag vid tillfälle kommer lyssna igenom – vilket är ett plus i kanten med tanke på att jag bara har sett tre filmer med kommentatorspår från början till slut.

Summan av kardemumman är att Besökarna är en högst sevärd film och obligatorisk svensk allmänbildning att man har sett. Den är ingen 10-poängare och inte heller världens bästa spökhusfilm – men den är definitivt Sveriges bästa spökhusfilm utan nämnvärd konkurrens. Det är läskigt och det är på sina ställen roligt utan att det blir allt för tramsigt. Och Kjell Bergqvist och Johannes Brost… jag påstår verkligen inte att det är deras bästa rollprestationer, men jag kan nästan garantera att ni kommer att njuta gott i deras sällskap. Gärna med en flaska öl eller två… eller en hel drös. Eller varför inte mjölk…

Roger Möller