Antiviral
Science Fiction/Skräck, Kanada, 2012
Manus och regi: Brandon Cronenberg
Medverkande: Caleb Landry Jones, Sarah Gadon, Joe Pingue mfl.
Längd: 107 minuter
Distributör: Njuta Films
Finns på svensk blu-ray och dvd från och med 2013-08-07
— — —
Det är ingen liten skugga Brandon Cronenberg ställt sig i. Att, som son till David Cronenberg, välja att långfilmsdebutera med en film som på mer än ett sätt ekar av faderns cinematiska arv, får ses som ett modigt kliv. Filmer som Videodrome, The Fly och The Brood är inga petitesser att ha på sitt CV, och att äntra filmhistorien med en film som Antiviral, som i mångt och mycket är en body horror i Cronenbergsk tradition, är bara det i sig värt att uppmärksamma.
Men, man kommer inte långt på enbart ambition, även om det är en mycket eftersträvansvärd egenskap, utan det krävs talang också. Visst går det att diskutera huruvida man “ärver”, eller tillskansar sig, färdigheter inom ett visst område beroende på vilken miljö man växer upp i, men det är inte av särskilt stort intresse här. Det är mycket möjligt att Brandon aldrig givit sig in på att göra film om inte far hans varit filmskapare, men det är något man kan spekulera i till leda, vilket inte känns befogat när man ska prata om verket i sig. Antiviral är en film som inte bara önskar vara ett fysiskt utmanande möte mellan skräck och science fiction, utan som även ämnar säga något om det samhälle vi lever i. Här riktas det bloddrypande kängor mot vår besatthet av och fascination inför kändisar och kändisskap, något man tagit en bizarr skruvning på i Antiviral.
Caleb Landry Jones (som även syntes i den något underskattade The Last Exorcism) spelar Syd March, en slags försäljare på ett företag som erbjuder människor att ta del av sin favoritkändis sjukdomar och åkommor. Vill man få de där utslagen eller den där förkylningen som ens idol har haft, är Syd March rätt man att vända sig till. Han smusslar även vid sidan om detta ut sjukdomar genom att bära dem själv, och piratkopierar dem för att sälja vidare. När han en dag åker för att plocka den senaste sjukdomen från superkändisen Hannah Geist (Sarah Gadon), passar han på att själv injicera sig med den för att sälja vidare. Sjukdomen går hårt åt Syd, som förlorar medvetandet, och som när han vaknar får reda på att Geist dött av sin sjukdom, vilket innebär att Syd själv bär på samma dödliga virus. Som om inte det vore nog, dras han in i en värld han tidigare bara skrapat på ytan av, där vissa gör vad som helst för att komma åt den värdefullaste av sjukdomar.
Priset för att bära på en kändis sjukdom kan vara högt.
Har man sett sin (David) Cronenberg, är det inte svårt att se tydliga paraleller mellan far och son i deras respektive filmskapande och i vilka berättelser de visar upp i sina filmer. Utan några som helst bekymmer verkar detta dock inte bekomma Brandon särskilt mycket, då han bär upp regirollen med bravur, och levererar en högintressant film med Antiviral. Den samhällskritik som genomsyrar filmen är även den välplacerad och känns, trots sin bizarra natur, inte som något som är särskilt långt från verkligheten. Möjligen är det så att vi skulle tveka till att injicera oss med en annan människas sjukdomar, eller äta biffar framtagna på deras muskelceller (vilket ser lika motbjudande ut som det låter) finns det något i vår stundtals nästan religiösa beundran inför kända människor som är ungefär lika otäckt som det Antiviral visar upp. Det är således inga tomma ord som sägs eller öppna dörrar som sparkas in, utan Cronenberg klär in sin kritik i ett krispigt och kliniskt foto som ger filmen en obehagligt sjukligt ren ton.
I en skräckfilmskultur där jumpscares verkar betyda mer än atmosfär och originalitet, kommer Antiviral som en frisk fläkt. Det enda egentliga problem jag har med den, är att den i sin kyliga ton blir svår att komma nära. Det är som att den håller mig som tittare på avstånd och blir aldrig riktigt inbjudande, även om den onekligen är djupt fascinerande rakt igenom. Den visar även på att det finns en arvinge till den köttiga tron som David Cronenberg byggde genom sina skräckmästerverk, och att det skulle vara hans egen son kanske är väldigt passande.
Betyg: 6,5 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör