Annabelle Comes Home
År: 2019
Land: USA
Genre: Skräck
Distributör: Warner Home Video
Regi: Gary Dauberman
Skådespelare: Madison Iseman, Katie Sarife, Mckenna Grace mfl.
Längd: 105 minuter
Tillgänglighet: Finns på svensk dvd och bluray sedan 2019-10-28
Betyg: 6 av 10
Det är inte svårt att bli mätt i dagens filmklimat. 
Franchise efter franchise byggs efter Marvel-konceptet där man ska skapa en hel cinematisk värld där man tillsynes i oändlighet kan addera filmer som hör till samma universum. Själv har jag inget emot det, även om det i många fall inte lyckas särskilt bra *host*Godzilla*host*. Skräck är ingen genre som kommit undan detta fenomen, och allra tydligast lyser det i det så kallade Conjuring-universumet, där jag tidigare i år sågade en av filmuniversumets många familjemedlemmar.
Att man valde att göra en egen franchise av den läskiga, besatta och mordiska dockan Annabelle bör inte komma som en förvåning för särskilt många. Att man lyckades göra en bra uppföljare till en rätt bedrövlig första film fick mig ändå att bli lite nyfiken på hur en del tre egentligen skulle kunna bli. Denna del tre är alltså Annabelle Comes Home, där vi får se hur demonologistparet Lorraine och Ed Warren tar hem dockan och placerar henne i sitt rum fyllt med läskiga prylar. När de drar iväg på något uppdrag lämnar de dottern Judy i barnvakten Mary och hennes kompis Danielas vård. Tyvärr är Daniela rätt nyfiken, och det dröjer inte länge innan Annabelles ondska kommer lös. Dock slutar det inte bara där, utan fler saker än bara den onda dockan från paret Warrens rum slipper ut från sin fångenskap…
Få är vi väl som faktiskt köper att händelserna i Conjuringfilmerna är särskilt verklighetsbaserade, även om de bygger på fall som det riktiga paret Warren undersökt. Skönt då att Annabelle Comes Home helt struntar i den vinkeln och till skillnad från de senare sömnpillren till filmer i detta filmuniversum istället bestämmer sig för att vara underhållande. Om du inte tycker att det räcker med en elak docka får vi även här elaka pengar, en ondskefull TV-apparat, ett samurajspöke och en varulv(!). Det är full fart, med andra ord, och ofta påminner det om Conjuringfilmernas bästa stunder, där det känns som att man åker någon bergodalbana fylld med läskigheter. Till skillnad från många andra filmer i serien så är jumpscaresekvenserna här inte lika tröttsamma och jag måste medge att det ibland är rätt ruskigt att titta på, särskilt när regissör Dauberman väljer att lägga i högsta växel och bara ösa på med spökerier.
Tyvärr blir filmen lite såsig i slutet, något som drar ner helhetsintrycket ett par snäpp för egen del. Det känns också tråkigt nog lite väntat att filmen måste ta den säkra vändning som den gör i slutet, det är ju trots allt ett par riktiga kassakor till skräckfilmer vi har att göra med. Ändå är jag i det stora positivt överraskad och jag trodde verkligen inte att en tredje del i en spinoff till Conjuringfilmerna ens skulle kunna vara OK. Jag uppskattar att man tagit ut svängarna lite mer än vad man kunnat tro om en film som denna, och att resultatet också blir därefter.
Vad har vi då att se fram mot? Åtminstone en Conjuring 3 (med undertitel The Devil made me do it) som ska komma i år. Det lär inte ta slut där, och jag har svårt att tro att det är sista gången vi har fått se den elaka dockan Annabelle på bioduken. Fortsätter det i samma stuk som här så är det inget mig emot, men om jag ska vara realist och skeptiker på en och samma gång så tror jag väl inte att man kan komma särskilt mycket längre i Annabellevärlden och ändå hålla kvalitén uppe. Den som lever får se, vad som är säkert är att filmvärlden kring demonologerna Warren knappast har sagt sitt sista ord.
David Larsson