Amuck
Italiensk titel: Alla Ricerca del Piacere
Sleeze/skräck, Italien 1972
Distributör: 88 Films – The Italian Collection 28
Regi: Silvio Amadios
Skådespelare: Barbara Bouchet, Farley Granger, Rosalba Neri m.fl.
Längd: 101 min
Gillar du italiensk genrefilm så är du säkert redan bekant med brittiska 88 Films ”The Italian Collection”. Vissa av deras titlar har tidigare förvisso släppts av amerikanska Blue Underground, och andra har köpts in från tyska Camera Obscura. En av de sistnämnda är Silvio Amadios Amuck från 1972.
I huvudrollen ser vi en bländande vacker Barbara Bouchet. Hon spelar här Greta, en ung dam som åker till Venedig för att nysta i vad som hänt med sin försvunna kompis Sally. För att få ledtrådar tar Greta samma jobb som sin vän, vilket innebär att hon blir inneboende sekreterare hos den rika författaren Richard Stewart (Farley Granger) och hans fru Eleanora (Rosalba Neri) som är bosatta på en idyllisk liggande ö. Men på denna ö händer det alla möjliga underligheter. I jakten på var Sally tagit vägen dras Greta snart in i en värld fylld av orgier, alkohol och gränslös dekadens.
Att kalla Amuck för en ”Giallo” kan nog skapa vissa förhoppningar som riskerar att lämnas obesannande. Även om genrebegreppet ”Giallo” är högst diffust så ligger tyngdpunkten i Amuck snarare på sexuell spänning (samt möten) mellan filmens olika aktörer än vid mordgåtor och mördare med svarta handskar. Det som ändå gör Amuck till något mer en simpel sexploitation är att det också finns ett mörker och en hotfullhet bakom det glättiga fotot och den charmiga musiken, något som åtminstone delvis kamouflerar den trashighet som även finns i filmens lager.
Men vad är det då som finns under ytan på den tillsynes genommysiga ön? Likt många andra italienska filmer från denna period pekas det även i Amuck ett argt finger mot överklassen och deras tillsynes syndfulla och perversa liv. Filmens huvudperson Greta dras in i en polerad, men falsk, värld som där hon hotas förbrukas för att sedan kastas bort. Det spelar ingen roll hur mycket finkultur man lindar in det i, runt ön finns ett träsklikt vassområde där hemligheter begravs och överklassens exploaterande av lägre klasser konkretiseras. I en mycket stämningsfull tillbakablick får vi se en tidigare händelse i detta träsk. Detta är utan tvekan filmens höjdpunkt och det är denna scen som finns kvar i minnet när filmens undertexter rullar.
Trots avsaknaden på handskförsedda mördare så tycker jag att vi i Amuck följa med på en ganska stilistik intressant resa. Både Barbara Bouchet och Rosalba Neri är mycket bra och även Farley Granger passar utmärkt som slemmig översittare. Du kan glömma spektakulära Argento-kameravinklar och intensiv spänning, Amuck glider istället fram som en såsig söndagseftermiddag med utdragna slowmotion-scener till ett drömlikt soundtrack. Det är en hel del naket naturligtvis, men dessa scener är också klart mer stilfult utförda än exempelvis Andrea Bianchis elaka ”Sexy Giallo-kusin” Strip Nude for Your Killer (1975).
Amuck är en rekommendation, men man bör också ha i åtanke att tyngpunkten snarare ligger på sleeze än regelrätt skräck. Kanske avnjuts Amuck bäst just på en söndagseftermiddag då lugn och avkoppling känns mer tilltalande än intensitet och blodkaskader. Vill man se mer av Barbara Bouchet så finns också den möjligheten. Hon var nämligen vanligt förkommande i italiensk genrefilm under 1970-talet. Några rekommendationer är Paolo Cavaras Black Belly of the Tarantula (1971) Lucio Fulcis Don’t Torture a Duckling (1972) och Emilio Miraglias The Red Queen Kills Seven Times (1972).
Betyg: 6,5 av 10
Kristoffer Pettersson