American Horror Story: Asylum
TV, Drama/Skräck, USA, 2012
Skapare: Ryan Murphy och Brad Falchuk
Medverkande: Jessica Lange, Sarah Paulson, Evan Peters, Lily Rabe, Zachary Quinto mfl.
Längd: 670 min
Distributör: Paramount
Finns på svensk DVD från och med 2014-02-19
— — —
Att Ryan Murphy och Brad Falchuk, männen bakom serien Glee, skulle vara den att frambringa en av de mest skruvade TV-serierna i modern tid var inget man förväntade sig. Visst har de Nip/Tuck i bagaget, där trasiga, rika människors liv i plastikbranschen behandlades, men efter några säsonger av den glättiga ungdomsserien fylld med kväljningsframkallande covers, var skräck knappast det man anade skulle stå näst på herrarna Murphy och Falchuks scheman. Han motbevisade mig (och säkert fler) med den första säsongen av American Horror Story, som verkligen gjorde skäl för sitt namn. Trots några skavanker längs vägen levererade Murphy, Falchuk och deras team en solid skräckserie som visade på mod och intelligens.
Det finns alltid en viss skepsis att serieskapare ska lyckas återskapa magin från en bra förstasäsong. Tur då att tanken bakom American Horror Story är att varje säsong ska vara en helt ny berättelse, åtskild från de övriga (men med återkommande skådespelare) ligger serien väl i fatet då man enklare undviker att måla in sig i ett hörn. Detta problem ser man i andra moderna skräckserier (ja, jag pekar på dig, Walking Dead), men märks inte alls när galenskaperna i American Horror Storys andra säsong, betitlad Asylum, väl rullar igång.
Säsongen kretsar kring mentalsjukhuset Briarcliff under 60-talet, som drivs av syster Jude (en återigen briljant Jessica Lange) som styr sjukhuset med en smått sadistisk järnhand. Bland de anställda finner vi även den misstänksamme dr. Arden (James Cromwell) som träffar patienter under nattens timmar. När Kit Walker (Evan Peters), misstänkt vara seriemördaren som fått smeknamnet Bloody Face, grips och sätts på Briarcliff, rullar saker igång ordentligt som kommer att skaka om livet inte bara för sjukhusets patienter, utan även för de anställda som är de som bär på de allra mörkaste hemligheterna.
Om säsong ett kunde vara något vacklande i sina “sämsta” stunder berodde detta ofta på att serieskaparna ville lite för mycket. Något man inte kan anklaga säsong två för är att inte vilja för mycket, men här görs det med mer självtillit och kunskap om vad serien är, vilket gör att de ofta galna valen som sker känns passande. När det inte bara introduceras utomjordingar och dödsänglar, utan även demoner och annat oknytt fungerar allt detta som en drivkraft i att föra intrigen framåt. Ja, det blir överdrivet och om det är är särskilt läskigt vet jag i ärlighetens namn inte om kan kan säga, men det är också lite det som är poängen med American Horror Story i min mening. Serien fungerar som en slags vild åktur där serieskapare och manusförfattare får utlopp för allehanda idéer som i en mer sansad serie hade refuserats på grund av dess natur. Här omfamnas det istället och ges plats i serien. Att Anne Frank introduceras som karaktär en bit in i säsongen (ja, DEN Anne Frank) känns således inte som ett opassande drag, utan bara en bit i det galna maskineri som utgör American Horror Story.
I centrum av allt detta står (främst) Jessica Lange, denna briljanta kvinna som stjäl i princip varje scen hon är med i. Att serieskaparna hyser någon slags dyrkan inför Lange råder det inga tvivel om, med tanke på det utrymme hon ges här och den utveckling hennes karaktär tar; från en totalt osympatisk och mer eller mindre genomvidrig nunna som utnyttjar sin plats för att fängsla de hon inte tycker besitter rätt moraliska värderingar till en trasig människa med ett djupt tragiskt förflutet. Vid sidan om Lange är det ibland lätt att glömma att American Horror Story bjussar på ett skådespelargarde av rang där Sarah Paulson här ges en större roll (som hon förvaltar väl) än i säsong ett och där Zachary Quintos karaktärsutveckling tar riktigt skruvade vändningar.
The Walking Dead må dra mest tittare, men som skräckserie står den sig som ytterst tam gentemot American Horror Story. Det här är en serie som vågar ta risker, som inte räds för att bjuda på det oväntade (vad sägs om ett spontant sångnummer?!) och där alla möjliga människotyper ges utrymme i karaktärsgalleriet. Pluspoäng ska också ges för den snygga hanteringen av både homofobi och rasism som utan att skriva tittaren på näsan också sträcker sig längre än bara underhållning i vissa stunder. Att säsong tre, som gick i mål tidigare i år, till och med bjöd på en ännu bättre säsong en detta, visar att serien långt ifrån har visat oss allt den har att gå för. American Horror Story är skräckserien för dig som inte vill ha de typiska jumpscaresen och som kräver mer än bara zombieslakt; det här är skräck-TV när den är som mest skruvat ljuv.
Betyg: 8 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör