Alena
Författare och illustratör: Kim W. Andersson
Kolik Förlag, 2012
120 sidor
Finns att köpa sedan den 20 februari 2012
— — —
Ett år efter att hennes bästa kompis Josefin dött i en tragisk olycka, går Alena på en internatskola, där hennes liv är kantat av utanförskap och mobbing. Alena passar helt enkelt inte in i den snobbiga miljön, där tjejerna i Lacrosse-laget står högst i den sociala hierarkin. Alena är dock inte helt ensam, trots att hon vart död sen ett år tillbaka, finns Josefin vid hennes sida, och hon uppmanar Alena att ta tag i situationen och visa att man inte kan behandla människor hur som helst…
Kim W Anderssons tidigare seriealbum, Love Hurts (2009), samlade ett gäng kortare berättelser som alla cirklade kring kärlek i diverse problematiska former. Alena är istället en lång berättelse, och jag tycker definitivt att Andersson funkar bättre i längre format, där han dessutom får ägna sig mer åt seriösa ämnen än de humoristiska toner som var dominerande i Love Hurts. Alla som har sett Ondskan (2003), och det har väl de flesta, vet att internatskolor är platser där elaka människor beter sig förjävligt mot de som är lite annorlunda. Det finns visserligen inga vetenskapliga belägg för detta, men det är inte helt lätt att tvätta bort den bilden, och Andersson gör heller inget för att ändra på den. Dock är väl detta inget som är en absolut sanning för enbart snobbiga skolor; mobbing och utanförskap för de som inte anpassar sig är något gällande för ungdomskulturen i stort.
Inga år i en människas liv är väl heller så otäcka som tonåren. Saker och ting händer i en rasande fart utan att man riktigt förstår eller hänger med för fem öre. Andersson spelar här på detta och Alena är sannerligen en vilsen individ som inte riktigt vet var hon ska ta vägen. Å ena sidan vill hon passa in och kunna umgås med de andra, helt enkelt ”bli normal”. Å andra sidan har hon sin döde vän Josefin, som tycker att hon ska fortsätta vara sig själv och resa sig mot de som behandlar henne illa. Att Alena tvingas dras mellan dessa motsatta poler gör hennes liv knappast lättare, och ju längre berättelsen går, desto mer komplicerad och farlig blir situationen; främst för de i Alenas närhet, men till viss del även för henne själv.
För mig ligger Anderssons styrka helt klart i hans tecknarförmåga. Han har en tämligen egen stil som doftar japansk manga, utan att för den skull se ut som ett pinsamt försök att kopiera deras stil. När det behövs är han inte rädd för att ösa på med våldsamma bilder, vilket uppskattas, och han lyckas tydligt förmedla karaktärernas känslor genom sina bilder. Storyn däremot, tycker jag inte är lika stark. Jag tycker mig kunna ana sluttwisten innan den kommer, även om den helt klart funkar ihop med resten av berättelsen, och jag önskar att Andersson lagt mer krut på att göra Alena till en genomgående starkare karaktär. Nu blir hon ibland lite väl velig, vilket gör att man inte alltid kan sympatisera med henne fullt ut. Hennes döde vän Josefin är å andra sidan allt det man önskar av en sån här berättelse; en kvinnlig hämnarfigur som inte tar skit från någon, och som inte är rädd för att ta till extrema medel för att få sin vilja igenom.
Sammanfattningsvis är dock Alena en klart positiv läsupplevelse som visar att Andersson mycket väl hanterar berättelser i längre format. Han ska ha en eloge för att låta huvudrollen vara av det kvinnliga könet, även om jag hade hoppats på att Alena själv kanske skulle kunna vara mer ”kick-ass” än vad som nu är fallet i överhängande del av berättelsen. Andersson visar hursomhelst att det finns fräscht och intressant tänkande i serie-Sverige, betydligt blodigare och roligare än vad man kanske är van vid.
Betyg: 6 av 10