Ad Astra
År: 2019
Land: USA
Genre: Science fiction/drama
Distributör: Fox
Regi: James Gray
Skådespelare: Brad Pitt, Tommy Lee Jones, Ruth Negga, Donald Sutherland mfl.
Längd: 123 min
Tillgänglighet: Finns på svensk DVD/Bluray från 2020-02-03
Betyg: 7 av 10
Länge har vi människor blickat mot stjärnorna och undrat vad de egentligen bär på för hemligheter. Redan den gamle romerska nationalskalden Vergilius, ett namn ni inte lär stöta på särskilt ofta i FromBeyond-sammanhang, var tidig med att mynta uttrycket ”ad astra”, som översatt till svenska blir ”mot stjärnorna”. Detta har sedan utvecklats till det längre ”per aspera ad astra”, som då blir ”genom hårt arbete (skall vi nå) till stjärnorna”.
Vad har då denna diskussion att göra på en sida vars podcast frekvent ägnar tid åt den spanske nationalskalden Jesus Franco? Inte särskilt mycket, förutom att uttrycket delar namn med 2019 års science fiction slowburner Ad Astra. Här spelar den extremt välåldrade Brad Pitt (karln är 57 i år, ett medicinskt under?) astronauten Roy McBride som ger sig ut på ett uppdrag i syfte att hitta sin sedan länge försvunne fader (Tommy Lee Jones). Kruxet är att denne har orsakat en kedjereaktion som möjligen kan förinta hela solsystemet, och att hans faktiska tillhåll ligger rätt långt borta, djupt i yttre rymden…
Nu är jag inte lastgammal, så jag vet inte vilken egentlig tyngd kommande mening får, men jag kan inte minnas en tid då Brad Pitt inte var en del av filmvärlden. Han är som en konstant, vilket också kanske gjort att man ibland tyckt att han känts lite… tråkig. I brist på bättre ord. Det krävs inte många timmar filmtittande för att inse att så inte är fallet, men man glömmer lätt. Det får väl vara min lama ursäkt till att det inte blev en promenad till biografen för att se Ad Astra, trots att den fick rätt fina recensioner.
Vad jag inte väntat mig var att det skulle vara en film som mer påminde om ”grubbel”-scifi alá Interstellar snarare än en rymdactionrulle, men trevliga överraskningar kan man aldrig få nog av. Likaså den här typen av science fiction, som har förstått att det fascinerande med rymden inte är hur cool den är utan hur lite vi faktiskt vet om vad den döljer för oss. Det är en film som bjuder på idéer som åtminstone känns nya och filmen blir således relevant, den har ju något eget att komma med. Inte oväntat funkar Pitt väldigt bra som astronaut med faderskomplex, och det är därför fullt rimligt att han bär filmen till stor del på sina egna axlar. Därmed inte sagt att den saknar stora namn, men varken Donald Sutherland eller Tommy Lee Jones får särskilt mycket tid i rutan.
Att man inte ska döma en film efter sitt omslag bör sedan länge vara känt för mången cineast, men ändå ramlar man i den fällan då och då. Ad Astra är kanske inte filmen som kommer skriva sig in i filmhistorien som ett obestridligt mästerverk, riktigt så starkt landar den inte, men det är en film som väl förtjänar din uppmärksamhet i sisådär två timmar. Ni frekventa lyssnare av podcasten vet att vi gillar att slänga ut begreppet slowburner (andra gången i denna recension jag gör det!) och att vi även gillar film som tar sin tid. Det gör Ad Astra, och den är väl värd den tiden.
David Larsson