Abigail
Genre: Skräck/komedi
Land: Irland, USA, Kanada
Regissörer: Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett
Medverkande: Melissa Barrera, Dan Stevens, Alisha Weir, Angus Cloud, Giancarlo Esposito m.fl.
Längd: 109 min
Betyg: 5 av 10
Svensk biopremiär: 17/4 2024
Sex yrkeskriminella kidnappar en 12-årig dotter till någon rik typ, och behöver spendera de kommande 24 timmarna med henne i ett stort gammalt hus. Något är dock inte helt normalt med flickan, och det visar sig att det är de som är fångna tillsammans med henne, inte tvärtom.
Okej, vi börjar med det positiva. Det sparas verkligen inte på gore i Scream (2022)- och Scream VI (2023)-regissörerna Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gilletts nya vampyrskräckis. Det är smetigt och kladdigt, och det bådar gott att det dyker upp fler och fler filmer som väljer praktiska effekter framför digitala.
Det andra positiva är knappt 14-åriga Alisha Weir som den bestialiska vampyrflickan. Kombinationen av monstrositet och barnkroppar är en källa till god skräck, och scenen där den blodtäckta flickan iklädd ballerinadräkt pardansar ömt med ett huvudlöst lik till Tjajkovskij ger härligt kalla kårar.
Men så är det allt det andra. Filmen är stöpt i en klichéartad form där ett gäng personer med lika klichéartade ”personligheter” ska samarbeta – den arga fd polisen, den tillnyktrade missbrukaren som längtar efter sin son, den bortskämda rikemansungen som får kickar genom hackerbrottslighet, osv… Den till dessa persongallerier ofta tillhörande humorn har man dessvärre också tagit med. Det är den sortens trötta ”komedi” där någon säger ”oh fuck” eller liknande i en kritisk situation, och man förväntas tycka det är kul. Jag kom på mig själv med att under filmens gång gissa vad nästa replik kommer bli, med ett för manusförfattarna pinsamt gott resultat.
Ofta är problemet med komisk skräck att skräcken tyngs ner av de komiska inslagen, och att filmerna därför hamnar mer i komedi- än i skräckfacket. Det misstaget gör inte Abigail. Skräckinslagen har helt rätt ton. Men jag står bara inte ut med oneliner-humorn som utgör komedihalvan av filmen. Självmedvetenheten från Scream-filmerna hade gärna fått hållas utanför den här rullen. Särskilt när man inte ens lyckas hinta åt det mest självklara hållet, King Diamonds mästerliga skräckopera Abigail (1987).
— — —
Robert Wettersten