A horrible way to die
Thriller/Skräck, 2010. USA
Distributör: Njuta Films
Regi: Adam Wingard
Medverkande: Amy Seimetz, AJ Bowen, Joe Swanburg m.fl.
Längd: 85 minuter
Finns på svensk DVD från och med 2012-02-15
– – –
När mannen man har varit gift med i flera år visar sig vara en seriemördare, är det nog inte konstigt att man tar till flaskan. Sarah, spelad av Amy Seimetz, gick igenom en riktig mardröm när hon med egna ögon fick se vad Garrick, spelad av AJ Bowen, egentligen gjorde om kvällarna. Men människan kan överkomma det mesta, och efter flera månader med gruppsamtal hos Anonyma Alkoholister börjar Sarah äntligen komma tillbaks till vardagen. Livet börjar faktiskt se riktigt ljus ut igen, och hon vågar till och med ge kärleken en ny chans när hon träffa den charmigt tafatta Kevin. Men ingen lycka varar för evigt, då Garrick bestämmer sig för att rymma. Trots polisens alla insatser verkar han vara omöjlig att stoppa, och han lämnar ett spår av döda kroppar efter sig. Ett spår som pekar rakt mot staden som Sarah bor i.
A horrible way to die (2010) kunde ha varit en riktigt bra och spännande thriller, om det inte hade varit några få enstaka problem som tyvärr är så stora att de är omöjliga att ignorera. Den största boven i dramat är det otroligt usla kameraarbetet filmen dras med. Kameran flackar ofta omkring vilt under scenerna, som om den som filmade satt på huk och plötsligt tappade balansen. Under andra
scener verkar kameran istället sakta men säkert vilja vandra iväg för att filma något helt annat än det som faktiskt händer i intrigen. Ett så här katastrofalt slarvigt kameraarbete kan omöjligen ha varit en olyckshändelse, utan är nog förmodligen menat att vara en slags förlängning av karaktärernas känslor. Men även om vi skulle godta att kameran beter sig som den gör för att till exempel kunna ge åskådaren en bättre inblick i det inre kaos som Sarah upplever, så blir det hela inte mindre störande för åskådaren. Greppet är intressant, och skulle säkerligen kunna ha använts med bättre resultat av en skickligare regissör, men i A horrible way to die är det inget än frustrerande. Resultatet är snarare att publiken helt förlorar sin fokus på filmen och dess handling, och lägger större vikt på hur scenerna har filmats än vad som faktiskt utspelar sig i dem.
Detta leder till ett annat av filmens större problem. Det är nämligen inte helt lätt att hänga med i vad som faktiskt sker i filmen. Historien berättas dels genom scener som utspelar sig i nutid, men även scener från det förflutna. Detta är ett gammalt och beprövat koncept, men det känns inte som att regissören Adam Wingard riktigt förstått hur man bör använda greppet när man gör film. Scenerna byter nämligen av varandra utan att man får några egentliga indikationer på att man faktiskt byter tidsrymd. Under filmens första hälft är detta rätt förvirrande, och det enda som åskådaren egentligen har att gå efter är huruvida karaktären Garrick har skägg eller inte. Pryds hans ansikte av ett helskägg istället för enbart mustasch är chansen nämligen stor att scenen utspelar sig i det förflutna. Tyvärr är väldigt många scener mörka och stundtals ur fokus, vilket gör det stundtals svårt att avgöra vilken del
av intrigen man för tillfället följer.
Att man låter filmens scener vandra in och ut ur fokus är dock inte lika irriterande som det kanske låter. Det är faktiskt stundtals ett riktigt intressant grepp, som gör att filmens bildspråk blir betydligt mer intressant än vad det har rätt att vara. Dock har filmen en ohälsosam fascination för hurljuskällor ser ut när de inte är helt fokuserade, vilket har resulterat i att nästan varje interiör scen i
filmen har julgransbelysning uppsatt på väggarna. När man väl har upptäckt detta är ett omåttligt underhållande att försöka hålla räkningen över hur många scener dessa återfinns i! För, som man brukar säga, man har inte roligare än vad man gör sig. Och det är lite det som är det tredje och kanske största problemet med A horrible way to die. Den är helt enkelt inte vidare underhållande att
se på, och det verkar tyvärr inte som om regissören kunde ha brytt sig mindre om detta faktum.
Det är mer än bara kyligt väder som hotar det här paret…
Det är faktiskt synd att A horrible way to die inte togs bättre om hand när den filmades, för det finns faktiskt en genuint intressant historia att finna om man har tålamodet att se klart filmen. Om man sedan lägger till att filmens karaktärer faktiskt är både välskrivna och välagerade, så är det lätt att se att A horrible way to die hade en otrolig potential. Manusförfattaren Simon Barret har gjort
ett riktigt bra jobb med att skapa karaktärer som beter sig som riktiga människor, och som faktiskt känns levande. När Garrick och Sarah till slut möts i filmens klimax så bjuder de båda på en riktig praktföreställning, som nästan är nog för att man ska glömma bort filmens tidigare problem.
Jag vill så väldigt gärna kunna säga att jag tyckte om den här filmen efter att ha sett klart den, och att den överraskande knorren på slutet var nog för att jag skulle förlåta alla de snedsteg man gjort med kameraarbetet och scenhanteringen. Men tyvärr är dessa guldkorn alldeles för få och för sent påkomna för att kunna rädda filmupplevelsen. A horrible way to die är en karaktärsstudie i flera
dimensioner, där åskådaren får granska såväl nutiden som det förflutna för att helt kunna förstå vad som egentligen försiggår i filmen. Men välskrivna och trovärdiga karaktärer är tyvärr inte nog för att hålla en film ovan ytan när den har det enda problemet efter den andra som sakta men säkert drar ner den.
Betyg 4 av 10
– – –
Johan Axell; FromBeyond-medarbetare