Huset som Gud glömde 3D
Skräck, USA, 1983
Distributör: Njuta Films
Regissör: Richard Fleischer
Medverkande: Tony Roberts, Tess Harper, Robert Joy m.fl.
Längd: 93 minuter
Finns på svensk DVD från 2012-09-14
— — —
Huset som Gud glömde är en filmserie med fler uppföljare än du skulle kunna föreställa dig ens i dina vildaste fantasier. Medan originalet från 1979 var något en remarkabel milstolpe inom skräckfilmsgenren som håller än idag, så måste man ändå fråga sig om den verkligen förtjänade hela åtta (!) uppföljare. Det kommer kanske inte som någon större förvåning att filmserien snabbt fick slut på idéer och spårade ur, så till den grad att det var svårt att ens se kopplingen till Stuart Rosenbergs skräckklassiker. Men innan serien började handla om hemsökta golvlampor och sadistiska speglar så lyckades man faktiskt göra en ett par uppföljare värda namnet. Medan Huset som Gud glömde 3D kanske inte är lika stark som de två första filmerna, så bjuder den likväl på några sköna rysningar!
Det är ett under att det gamla Amityvillehuset fortfarande står kvar, med tanke på dess blodiga historia. Ingen skulle väl vilja bo i ett hus med en portal ner till självaste helvetet i källaren, framförallt med vetskapen om att husets tidigare residenter samtliga haft en tendens att bli lite väl mordglada? Nåja, nästan ingen. John Baxter är en fattig journalist som just separerat från sin fru, som under ett rutinjobb hittar sina drömmars hus. Hans glädje vet knappt några gränser när han blir erbjuden att köpa det gamla Rhode Island-huset för en spottstyver! Då John jobbar med att avslöja övernaturliga bluffmakerier så tar han till en början legenderna om husets förflutna med en rejäl nypa salt. Men när människor i hans omgivning börjar dö som flugor (och ibland av flugor) börjar det så sakta gå upp för honom att något inte står helt rätt till innanför husets knarrande väggar…
Anden i glaset i ett hus känt för sitt våldsamma och demoniska förflutna, vad skulle kunna gå snett?
Huset som Gud glömde 3D ståtar inte direkt med den mest originella eller intrikata intrigen, men lyckas ändå krama ur en hel del skräck ur vad som i grunden mest är ett ytterst genomskinligt svepskäl för få stänga in nya offer i det hemsökta huset. Det ligger dock något rätt uppfriskande i att John Baxter, spelad av Tony Roberts, faktiskt vet vad han ger sig in på när han köper den gamla gården. Detta i kombination med den skepsis hans yrkesliv välsignat honom med öppnar upp för en hel del intressant karaktärsutveckling under filmens gång. Tyvärr känns det dock efter ett tag som att man tagit skepsisen lite för långt, då han vrångt håller fast vid sina övertygelser långt efter att gränsen borde ha nåtts. En man kan bara se så många demonfotografier, mystiska dödsfall och helvetesportaler innan man är så illa tvungen att börja tro på dem.
Hur kunde det här huset gå igenom husesynen, när jag inte ens brukar komma undan med lite damm på dörrlisterna?
Medan karaktärer inte är allt för djupa till att börja med, så dras de ned ytterligare av den minst sagt bristfälliga regin som tyvärr verkar vara ett genomgående tema i filmen. Richard Fleischer är vanligtvis ett namn att räkna med, men det känns inte som att han direkt lade ner sin själ i Huset som Gud glömde 3D. Såväl Tony Roberts som Candy Clarke, som spelar hans väninna Melanie, är kompetenta skådespelare, med Fleischers regi får istället att framstå som nervösa nybörjare. Med ett överdrivet kroppsspråk och en total brist på gråzoner mellan apati och hysteri blir det stundtals rent komiskt att se de två försöka ta sig igenom vissa scener. Men andra filmer visat upp betydligt värre regijobb, så förväntar man sig ändå mer från mannen bakom klassiker som Soylent Green och Tora! Tora! Tora!
Något som är omöjligt att missa i Huset som Gud glömde 3D är att Amityville Horror-serien nu hade hoppat på det populära 3D-tåget som rasande fram under 80-talet innan det till sist tack och lov spårade ur. Här har man dock valt att närma sig den nygamla teknologin på ett lite annorlunda sätt än andra skräckserier, som till exempel Fredag den trettonde och Hajen. Medan man i de nyss nämnda exemplen valde att konstant låta karaktärer peta med saker mot kameran i desperata försök att nyttja den extra dimensionen, så har man i Huset som Gud glömde 3D istället fokuserat på att ge bilderna ett nytt slags djup man tidigare inte kunnat skapa. Visst finns det en hel del scener där saker verkar tränga ut genom rutan i billiga skrämselförsök, men på det stora hela är 3D-användandet genuint imponerande. Medan en filmserie som Amityville Horror kanske inte är det bästa forumet för utforskning av detta slag, så ståtar filmen ändå med en av 80-talets bästa användanden av tekniken.
En skräckfilm som använder 3D-formatet sparsamt men effektivt? Kan det vara möjligt?
Det märks även att den möda och kärlek man lagt ner på filmens 3D-scener även smittat av sig på resten av filmens visuella presentation. Kinematografen Fred Schuler bjuder på en del riktigt snygga foton, varav hans implementation av spegelbilder verkligen ger filmen ett unikt utseende. Filmens specialeffekter används förvisso sparsamt, men det är ändå kanske deras sublima natur som gör dem så lätta att uppskatta. Det ligger trots allt något ytterst obehagligt i att se en ensam spegel i bakgrunden sakta täckas av frost, som vida överstiger de flashiga effekter många moderna skräckfilmer ståtar med. Det som dock kunde ha gjort filmen betydligt bättre vore om man hade lagt ett större fokus på analoga effekter. Medan man förvisso bjuder på mer än sin beskärda del av slemmiga skelett och helvetesdemoner så är många av filmens andra effekter ditlagda i efterhand för att man på så vis skulle kunna förstärka deras 3D-effekt. Medan slutresultatet fortfarande är godkänt, så går det inte att låta bli att känna ett litet sting av besvikelse varje gång man inser att karaktärerna inte har en aning om vad de ska låtsas bli skrämda av.
Det vore lätt att säga att Huset som Gud glömde 3D är mycket yta och lite innehåll, men sanningen är faktiskt något djupare än så. Medan det är sant att intrigen som bäst är papperstunn, och den titulära demonen i filmens engelska originaltitel inte ens nämns förrän i filmens absolut sista akt, så är det svårt att inte sugas in av det gamla husets charm. Det är lite som en tidskapsel som på något sätt lyckats fånga in en rejäl skopa av allt det som gjorde ostiga skräckvåfflor från 80-talet så älskvärda. Huset som Gud glömde 3D kommer nog inte att imponera på dig, eller ens skrämma upp dig vidare värst. Om sanningen ska fram så kommer du nog sitta och skaka på huvudet mer än en gång medan du tittar på den. Men chansen är stor att du precis som jag kommer göra det med ett stort nostalgiskt leende från öra till öra, och ibland är det värt mer än alla välskrivna intriger i världen.
Betyg: 6.5 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-redaktör