The Vampire Lovers
Skräck, Storbritannien, 1970
Regi: Roy Ward Baker
Manus: Tudor Gates
Medverkande: Ingrid Pitt, Peter Cushing, Madeline Smith, George Cole mfl.
Längd: 91 minuter
Distributör: Optimum (Region 2), MGM (Region 1)
Finns på amerikansk import-dvd samt brittisk import-dvd tillsammans med Lust For a Vampire (1971)
— — —
Ända sedan Christopher Lee kammade tillbaks håret och satt fast löständerna, har det legendariska brittiska bolaget Hammer mer ofta än sällan förknippats med Dracula och vampyrer. Denna sammankoppling försvagas knappast av att Lee spelade den mytomspunne greven flera gånger, och att Hammer dessutom inte nöjde sig med deras Dracula-filmer. The Vampire Lovers (1970) är en av dessa, och brukar räknas in i Hammers “Karnstein”-trilogi, som vidare utgörs av Lust For a Vampire (1971) och Twins of Evil (1972).
Filmen utspelar sig på den tyska landsbygden under 1700-talets slut. Där drabbas rika familjer återkommande av tragedier, då deras döttrar dör under mystiska omständigheter. Det enda de verkar ha gemensamt är att de alla haft samröre med en kvinna som kallar sig för Carmilla (Ingrid Pitt), en vacker och förförisk kvinna som verkar ha en mycket stark påverkan på både kvinnor…
Efter att Hammer kört på en relativt snäll, oblodig och pryd stil under 60-talet, vände det starkt när 70-talet svepte över världen. Hammer var nu inte längre rädda för att visa upp betydligt blodigare scenarier på den vita duken. Det nya decenniets intåg märktes dock framför allt i den ökade närvaron av nakna kvinnokroppar, något man tidigare inte direkt kunnat se värst mycket av i bolagets produktioner. Vampire Lovers är ett ypperligt exempel på detta, där det finns en erotisk stämning som varit betydligt med nedtonad i de äldre Hammer-filmerna. Här handlar det dessutom om kvinnor som åtrår och åtrås av kvinnor, vilket får stå som ett bevis att den brittiska censuren släppt på tyglarna, något som Hammer givetvis utnyttjade.
Peter Cushing tar ännu en gång upp kampen mot blodtörstiga vampyrer.
Personligen föredrar den riktning Hammer tog på 70-talet, och det är synd och skam att det var under detta decennium som bolaget gick sitt öde till mötes (även om dom nu lyckligtvis är återuppstånda och frodas). Till skillnad från de mer nästan teatraliska och stundtals småstela 60-talsrullarna, är Vampire Lovers och dess 70-talskollegor mer fartfyllda, vågade och underhållande. Man har haft vettet att behålla sin fäbless för att göra så snygga filmer man bara kan utifrån förutsättningarna, och om man (som jag) älskar hur Hammer-filmerna ser ut, med dess färgspäckade läckra foto och fenomenala scenografi, lär man inte bli besviken på den här filmen. Tilläggas kan också att i princip alla kvinnliga skådespelerskor är fantastiskt snygga, vilket för vissa må låta som en petitess, men för somliga av oss skräckrävar är detta en klar bonus. I spetsen för dessa står Ingrid Pitt, som lyckas utstråla en så stark sexualitet att det når utanför skärmen, och att hon dessutom gör en bra insats som skådespelare, gör henne bara till en ännu mer slående karaktär.
Storyn bygger till viss del på författaren Sheridan Le Fanus berättelse Carmilla (1872) som bär väldigt tydliga spår av lesbisk åtrå. Som nämnt ovan, använder man sig till och med av namnet Carmilla i storyn, även om det görs på ett annat sätt än vad som är fallet i ursprungsberättelsen. Givetvis är Hammer’s version mer exploativ och våldsam, vilket väl i ärlighetens namn också är något man önskar av en film från denna period. Det känns som att bolaget här hade roligare när de gjorde sina filmer, dock inte till den grad att det faller till att bli parodi av det hela. Det råder snarare en mer avslappnad stämning, och man kan ana en mer liberal inställning till i princip allt, vilket gör att filmerna inte blir lika åtstramade.
Om det är någon punkt där Vampire Lovers sviktar, så är det väl storymässigt. Det finns tillfällen när karaktärer både skrivs ut och skrivs in i storyn på ett något oklart sätt, vissa får ingen riktig introduktion och ibland flyter intrigen bara på utan några tydliga punkter. Inte till den grada att det blir svårt att hänga med, det är ingen världsomvälvande intelligensutmanande story vi har att göra med här, utan snarare bidrar detta till att vissa karaktärer i vissa stunder får en något oklar roll.
Slott, fullmåne och vackra kvinnor, Hammer slår på stort med Vampire Lovers.
Något som däremot är skönt att se, är att Hammer och regissör Roy Ward Baker inte hänfaller åt att enbart göra en halvengagerad kopia av deras tidigare succé med Dracula-filmerna. Detta är istället en helt annan tagning på vampyren som monster, och den som vill se vampyren behandlas på ett fräscht sätt gör helt rätt i att ta en titt på den här filmen för ett gott exempel. Den stilige, åldrade greven som Lee så ikoniskt porträtterar, finns det inte spår alls av här. Det känns dessutom fräscht och spännande att det är kvinnorna som står i centrum i den här filmen, männen framställs inte alls lika heroiskt som man kanske förväntat sig.
Hammer kommer troligen alltid bli främst ihågkommet för sina klassiska monsterrullar där Peter Cushing och Christopher Lee var de främsta affischnamnen. Vampire Lovers är dock en film som tydligt visar att det finns mycket att hämta hos Hammer bortom dessa affischnamn (även om Cushing dyker upp här…), och i ärlighetens namn får jag personligen ut mer av Hammers mer vågade filmer än de som studion så ofta förknippas med. Dracula i all ära, men få vampyrer utstrålar den lysande starka aura som Ingrid Pitt gör här.
Betyg: 7,5 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör