Wrath
Skräck/Thriller, 2011, Australien
Distributör: Scanbox
Regissör: Jonathan Neil Dixon
Medverkande: Stef Dawson, Xavier Fernandez, Rebecca Ratcliff m.fl.
Längd: 92 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2012-05-23
— — —
Galna inavlade bondlurkar som ger sig på och dödar storstadsyuppies är numera ett gammalt och beprövat koncept inom skräckgenren. Även om inte alla filmer lyckas hålla samma höga standard som The Hills Have Eyes eller den mer moderna Rovdyr, så har denna subgenre alltid stått ut som en av de mest älskade av skräckfans runt om i världen. Och varför inte? Det enkla men effektiva upplägget skapar oftast en otroligt tryckande stämning som i regel verkar omöjlig att misslyckas med. Men alla regler har tyvärr sina undantag, vilket Jonathan Neil Dixons Wrath är ett smärtsamt starkt bevis för.
En grupp på fem vänner har bestämt sig för att ta sig en tur ut på den australienska landsbygden. Men vad som skulle kunna ha blivit en bekvämlig semestertur visar sig snart bli en levande mardröm. I ett försök att hjälpa en ung och chockad kvinna finner de sig snart jagade och beskjutna, och tar sin flykt till en avlägsen gård mitt ute i den karga ödemarken. Detta skulle dock snart visa sig vara ett stort misstag. Gården tillhör nämligen samma familj som ägnat förmiddagen åt att försöka döda dem. Vad har mördarna för koppling till den unga kvinnan? Varför drivs de av en sådan mordlust? Inlåsta och panikslagna måste de nu livrädda vännerna försöka finna ett sätt att undfly den bisarra familjen och deras dödliga vapen.
Wrath är en film med en del bra idéer, varav tyvärr väldigt få är vidare originella. Variationer på handlingen har redan använts i ett hundratal andra filmer, och de flesta som någon gång sett en skräckfilm i sitt liv kommer att ha listat ut filmens sluttwist efter den första halvtimmen. Men att en film inte är vidare originell behöver inte per definition betyda att den är dålig. Många filmer, kanske fler inom skräckgenren än någon annan, lånar rätt friskt från tidigare succéer utan att fans klagar, då det i många fall bara resulterar i att vi får ännu mer av det goda. I Wraths falls känns det dock tyvärr bara platt och efterapat, och det hela lämnar ytterst få tillfällen för publiken att bli genuint engagerade och uppspelt över vad som händer i filmen.
Det är dessutom svårt att inte bli lite uppretad över alla de logiska luckor som filmmakarna lämnat i filmen. Ett bra exempel på detta är den otroligt obalanserade porträtteringen av den mordiska landsbygdsfamiljen; ena stunden är de jägare i världsklass för att i nästan stund helt glömma bort att deras eget hus faktiskt har fönster de skulle kunna krossa för att komma åt sina byten. Kanske är de helt enkelt allergiska mot glas, då detta är ett återkommande problem för dem under filmens gång, som aldrig blir mindre frustrerande att se.
Detta är dock ingenting mot filmens största problem, nämligen all den utfyllnad man tvingat in i den. Wrath har inte ens i närheten av tillräckligt med material för att fylla sina redan korta speltid, vilket tyvärr blir uppenbart väldigt tidigt under filmens gång. Mer än en halvtimme av filmens inledning ägnas åt att ge karaktärerna bakgrund och djup, vilket i de flesta filmer skulle vara något positivt. Problemet med Wrath är att karaktärerna aldrig utvecklas, och att de saker vi får veta under dessa scener aldrig har någon som helst påverkan på filmens intrig. Det hela känns som att det blivit filmat som en slags eftertanke, vilket skulle förklara varför ingen någonsin knyter tillbaks till det som sägs under dessa första scener.
Tyvärr var tydligen inte detta nog med utfyllnad för filmmakarna, då de även verkar ha lagt ned stor möda på att försöka förlänga många av filmens scener. Många av filmens jaktsekvenser verkar pågå i evigheter, där man ständigt klipper fram och tillbaks mellan jägarna och deras byta, medan minuterna sakta kryper förbi. Mitt under dessa scener händer det att man plötsligt klipper in naturbilder på kängurur, spindlar, ormar och annat naturliv för att få scenerna att vara några sekunder längre. Det mest absurda av dessa inklipp sker när en av våra hjältar ligger döende i en dypöl, då man plötsligt utan förvarning klipper till en bild av två kor som ligger och gassar i solen, innan man till sist klipper tillbaks till den nu döde mannen. Det hela känns så dumt att man inte kan göra annat än att skratta.
En skräckfilm kan fortfarande vara sevärd även om den är riktigt usel, då det allt som oftast ändå finns ett underhållningsvärde att finna i den. Wrath tillhör tyvärr inte denna kategori av film. Den är riktigt dålig, men inte nödvändigtvis på grund av ostiga effekter eller träig dialog, utan snarare för att den är så urbota långtråkig. Med oinspirerade dödsscener, jaktsekvenser som aldrig verkar ta slut och en komplett oförmåga att skapa stämningsfull atmosfär så står denna australiska hillbillythriller ut som en av de klenaste skräckfilmsupplevelserna på länge.
Betyg: 3 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-medarbetare