Dracula
Skräck, USA, 1979
Regi: John Badham
Manus: W.D Richter
Medverkande: Frank Langella, Donald Pleasance, Laurence Olivier, Kate Nelligan mfl.
Längd: 105 minuter
Distributör: Studio S Entertainment
Finns på svensk dvd från och med 2012-04-25
— — —
Av alla monster, varelser och otäckingar på film, finns det en figur som har blivit filmatiserad mer än någon annan. Namnet är givetvis Dracula. Redan 1931 den första filmatiseringen med Bela Lugosi i titelrollen, och sedan dess har det rullat på med oräkneliga filmatiseringar, givetvis av skiftande kvalitet. Mot slutet av 50-talet gjorde brittiska filmstudion Hammer filmatiseringar av flera av de gamla klassiska Universal-monsterfilmerna, där Horror of Dracula (1958) var den kanske allra mest framgångsrika, där Christopher Lee iklädde sig löshuggtänder och cape.
Dracula från 1979 bygger inte enbart på Bram Stokers ursprungsnovell, utan även på en pjäs. Den börjar direkt med att Dracula (Frank Langella) kommer i land i England, på en båt där samtliga besättningsmedlemmar dött. Han tas emot av den intet ont anande doktor Seward (Donald Pleasance) som är föreståndare på mentalsjukhuset i trakten. När en av Sewards dotters närmaste vänner plötsligt dör under mystiska omständigheter, kallar Seward dit sin gamle vän van Helsing (Laurence Olivier), som snart anar att det är ugglor i mossen. Det visar sig att Dracula har mycket mer än bara rent mjöl i sin påse…
Det är lätt att gå vilse i den djungel som är Dracula-filmatiseringar, och ska man hitta guldkornen gäller det att sätta på sig de kritiska glasögonen och börja sålla. Lyckligtvis är John Badhams 70-tals-Dracula en av de filmatiseringar man definitivt bör lägga tid och engagemang på, kanske framför allt då den i min mening slår både Hammer och Universals versioner på fingrarna.
Filmen vinner framförallt på att den är ruskigt snygg rakt igenom. Det är ett nästan gråtonat foto, där endast de nödvändiga färgerna träder fram. Det passar filmens atmosfär alldeles ypperligt och lyfter fram de smått fantastiska scenografiska miljöerna till den höjd de förtjänar. Det bidrar också till att bygga upp filmens stämning ytterligare. Det är en allvarlig och i princip humorbefriad film som inte försöker lattja bort Dracula-storyn, samtidigt som det aldrig blir högtravande eller trist.
Den stilige, men farlige, greve Dracula spanar över sin domän.
Vem som är den bästa Dracula på vita duken kan man, om så önskas, diskutera hur länge som helst. I den här versionen är det Frank Langella som spelar den transylvaniske greven, något han gör med bravur. Han har en charmigt översittaraktig utstrålning, där han mer eller mindre ser ner på de män som står i hans väg. Han förför och åtrår deras kvinnor och hyser inga tvivel när det kommer till att ta dom för sin egen njutning. Kultlegenden Donald Pleasance gör även han bra ifrån sig, och det går aldrig överstyr till det överspel Pleasance annars kan ägna sig åt. Han ger sin ovetande karaktär, som till en början vägrar tro på vampyrer, en smått sorglig aura av hjälplöshet. Även Laurence Olivier, som spelar Draculas nemesis van Helsing, sköter sig alldeles utmärkt och lyckas vara trovärdig trots att hans dialog präglas av en tydlig brytning.
Ska man hitta något negativt med filmen, så är det att den är lite för lång. Man hade kunnat nöja sig med en kvart kortare speltid och vunnit mycket på det. Det blir lite utfyllnad som egentligen inte behövs, och som man hade kunnat undvika för att på så sätt få ett bättre flyt och tempo i filmen.
Är det Dracula-film man är ute efter så är detta hursomhelst ett mycket starkt kort som rekommenderas alla intresserade. Det är bra makeup, stundtals förvånansvärt våldsam, och filmen har ett halvt tvetydligt slut som jag ändå måste säga att jag uppskattar. En visuellt mycket lyckad film som ger karaktären Dracula den behandling han förtjänar.
Betyg: 6,5 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör