Cherry 2000
Sci-fi/action, Usa, 1987
Distributör: MGM UK
Regi: Stave De Jarnatt
Skådespelare: David Andrews, Melanie Griffith, Tim Thomerson, Pamela Gidley m.fl.
Längd: 94 min
Finns på engelsk import-dvd från 2005-04-13
— — —
Av alla dumma postapokalyptiska 1980-tals filmer så tar ändå Stave De Jarnatts Cherry 2000 knasighetspriset – och då är den inte ens italiensk. I en inte allt för avlägsen framtid lever affärsmannen Sam Treadwell (David Andrews) i harmoni med sin androidhustru (Pamela Gidley) som är av märket Cherry 2000. Vid ett hett kärleksmöte råkar dock android-damen bli vattenskadad med följd att hon kortsluts. Tyvärr går det inte att reparera Cherry och Sam blir naturligtvis helt förkrossad. Gudskelov är androidens minnesskiva intakt och det enda som behövs är ett nytt Cherry 2000-skal. Problemet är att denna typ av glädjeandroids-skal dessvärre lagras ute i den laglösa obygden där elaka gäng och annat otyg härjar fritt.
För att hitta fram till ett nytt skal till sin mekaniska kärlek så hyr Sam in den tuffa vägvisaren E. Johnson (Melanie Griffith), en rödhårig donna som kan den brutala ödemarken som baksidan av sin hand. Tillsammans i hennes röda muskelmustang kämpar de sig igenom vildmarkens prövningar och värst blir ett tungt beväpnat gäng lett av en galenpanna vid namn Lester (Tim Thomerson). Lester och hans semesterfirargäng (jo, de ser faktiskt ut så i solhattar, shorts, och Hawaiishortor) utsätter Sam och hans vägvisare för all möjlig typ av terrorupptåg. Bland annat så hissar de vid ett tillfälle upp E. Johnsons bil med en stor skrotkran och skjuter på dem med bazooka. Farorna blir många men även oväntad hjälp erbjuds av E. Johnsons gamle vägvisarmentor Four Fingered Jake (Ben Johnson), en åldring som förutom ett finger för lite har en grotta full med mikrovågsugnar. Desto närmare ett nytt skal Sam kommer desto mer börjar han dock inse att mänskligt kött och blod ändå kanske är att föredra, i synnerhet vägvisartjejen E. Johnson.
Stave De Jarnatts Cherry 2000 var en film som inte direkt hyllades när den kom, snarare tvärt om. Istället var det filmens soundtrack som blev populärt vilket förmodligen åtminstone var en liten tröst för produktionens finansiärer. Nu 25 år senare så tycker jag inte att det är speciellt svårt att är förstå varför Cherry 2000 floppade – den har helt enkelt inte någon egen vision. Istället snor den hejdlöst från diverse andra fungerande framtidsvisioner och blandar ihop det hela till en ganska förvirrade och lättsinnig soppa. Inledningsvis korsas The Stepford Wives (1975) med Blade Runner (1982) och för att skapa en så ”cyberpunkig” framtid som möjligt så har De Jarnatt klätt ut sina statister ”futuristiskt” i plastdräkter och folie. Eftersom 1980-talet redan var modemässigt helt bananas så sticker inte framtidsklädseln ut speciellt mycket utan det ser ut som vilket valfritt Miami Vice-avsnitt som helst. När sedan Sam anländer till den gränsstad där han träffar E. Johnsson så har miljön larvigt nog istället bytts till Vilda Vestern, komplett med saloon och hela köret. För ”Wastelands”-delen av filmen har sedan estetiken norpats från Mad Max-filmerna, förutom när det gäller Lesters antagonistgäng som ser ut som en samling campinggäster. Hur De Jarnett kunde tycka att detta grepp var en bra idé är för mig faktiskt en helt obegriplig gåta. Varför Lester är tillsammans med Sams ex-flickvän gör ju det hela inte heller direkt mer lättförståeligt.
Även om det kanske framstår som att Cherry 2000 är ett rejält magplask så blir den aldrig direkt tråkig att titta på. Viss action är riktigt häftig och Tim Thomerson som spelar den bindgalna gängledaren Lester gör som vanligt en stabil tolkning. Manuset känns som en ganska typisk ”Over the Top”-1980-tals sci-fi och det största problemet ligger nog faktiskt i De Jarnetts regi. Ambitionerna var nog att Cherry 2000 skulle attrahera en så stor publik som möjligt, vilket inte funkade. Kanske borde De Jarnett ha hoppat över att pressa filmen i så många olika estetiska riktningar och kanske borde han ha bestämt sig för om Cherry 2000 skulle vara en komedi, en actionfilm eller en skruvad kärlekshistoria. Melany Griffith ska även sagt att hon ångrade att hon spelade in detta framtidsraffel och är man helt ärlig så är det nog inte en så speciellt bra film. Men är man ett fan av postapokalyptiska framtidsfilmer eller 1980-tals estetik så får man nog en underhållande stund. Varför folk sprang benen av sig för att köpa filmens synt-överdoserade soundtrack förstår jag däremot inte. Oklart är också hur veteranskådisen Ben Johnson lurades in i denna ganska blaskiga soppa.
Betyg 5 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör