Open House
Skräck, USA, 2010
Manus och regi: Andrew Paquin
Medverkande: Brian Geraghty, Rachel Blanchard, Tricia Helfer mfl.
Distributör: Njuta Films
Längd: 88 minuter
Finns på svensk dvd från och med 21 december 2011
— — —
Om det är någon plats som borde vara trygg, så är det väl ens eget hem? Ett bekant ställe som man känner till väl, möjligen utan och innan, och där man kan slappna av och helt vara sig själv. Så är det väl vanligtvis, men några som istället bevisar motsatsen är de så kallade “home invasion”-filmerna som kommit främst under de senaste åren. Upplägget brukar ofta vara enkelt att känna igen; en familj av något slag överumplas på hemmaplan av ett gäng illsinnade individer som sedan tvingar dem att kämpa för sina liv.
I Andrew Paquins Open House (2010), har Alice (Rachel Blanchard) nyss separerat från sin sambo, och de ska försöka sälja deras gemensamma hus. De har flera intressenter, och saker och ting ser ljusa ut, tills ett psykotiskt par dyker upp och inte vill gå därifrån. Att de dessutom är inställda på att döda alla som kommer i sin väg gör inte saker och ting lättare, men lyckligtvis för Alice så är den manliga psykopaten David (Brian Geraghty) vänligt inställd till henne, och låter henne leva. Åtminstone än så länge…
Mitt första möte med “home invasion”-subgenren skedde för ett par år sen med The Strangers (2008), där ett gift par terroriserades av ett gäng maskerade elakingar. Redan då upptäckte jag den potential och de möjligheter som filmer av detta slag har. Det går att göra ens eget hem till den otäckast tänkbara platsen på jorden, där man känner sig allt annat än trygg. Eftersom konceptet i sig är så pass enkelt finns det även risker för att man upprepar sig själv och berättar en story som redan blivit berättad tidigare, och möjligen bättre.
Tyvärr är det så i fallet med Open House. Man får känslan av att manusförfattare och regissör Andrew Paquin (bror till den betydligt mer kända Anna, som dessutom gör ett gästspel tillsammans med maken och True Blood-kollegan Stephen Moyer) har sneglat allt för mycket på tidigare filmer och sedan utgått från dessa. Det blir aldrig nyskapande överhuvudtaget, man känner igen uppbyggnaden och händelseförloppet, och kan lätt ana hur det hela kommer att sluta. I och med att det är så, blir filmen heller aldrig spännande, utan faller istället åt att bli förutsägbar, en film i mängden.
Att det dessutom gjorts så mycket bättre gör givetvis läget surare för Open House. Tidigare nämnda The Strangers lyckas på alla plan bättre, men främst den spanska Kidnapped (2010) lyckas vara en bra mycket mer obehaglig film som faktiskt gör situationen till en mardröm. I jämförelse känns Open House väldigt tam och harmlös, trots att man bjuder tittaren på en och annan goreuppvisning. Man känner aldrig riktigt den panik som måste uppstå i en situation som denna, och därför orkar man heller aldrig engagera sig i karaktärernas öden.
Alice gör det inte helt lätt för psykopaterna som invaderat hennes hem…
Open House är således inte en usel film, men den är en medioker kopia av saker som gjorts förut och som gjorts betydligt bättre. Bäst funkar det på skådespelarplanet, där de tre huvudkaraktärerna gör bra ifrån sig, åtminstone utifrån de skrala förutsättningar som manuset ger dem. Filmen är på sin höjd en tidsförströelse som inte lär lämna något större intryck, om man inte är helt ovan på skräckfilm då förstås. Och de True Blood-fans som låter sig lockas av att omslaget skyltar med paret Paquin/Moyer lär bli djupt besvikna, då ingen av dem har en värst stor roll.
Betyg: 3 av 10
– – –
David Larsson; From Beyond-redaktör