The Innkeepers
Skräck/Komedi, USA, 2011
Manus och regi: Ti West
Medverkande: Sara Paxton, Pat Healy, Kelly McGillis mfl.
Distributör: Njuta Films
Längd: 90 minuter
Släpps i Sverige i början av 2012
— — —
De senaste åren har man i skräckfilmsvärlden kunnat uppleva ett pånyttfött intresse för de gamla genrefilmerna från sjuttio- och åttiotalet. När Quentin Tarantino och Robert Rodriguez slog sina huvuden ihop för att göra Grindhouse (2007) bildade detta en våg som man kan känna verkningar av än idag. Resultaten har dock blivit allt annat än genomgående positiva, där ruttna filmer som Hobo With a Shotgun (2010) desperat försökt efterlikna de gamla filmerna utan att lyckas alls. Istället för att hylla de gamla filmerna gör man narr av dom, medvetet eller inte, och vad som kommer blir lågvattenmärken där man bryr sig mer om att försöka vara så cool som möjligt än att faktiskt göra en bra film.
In i detta kommer Ti West, en man som med största säkerhet själv hyser en enorm kärlek för den äldre skolans skräckfilm. När han för ett par år sen kom med House of the Devil (2009) var de positiva rösterna många, där man talade om en film som faktiskt kändes som en gammal skräckfilm. Vad som skilde den filmen från många andra i “neo-grindhouse”-vågen var att den inte på något sätt gjorde narr av de gamla filmerna. Den försökte inte vara medvetet dålig eller rolig, utan siktade istället på att bli bra. Oavsett vad man tycker om House of the Devil, själv anser jag den vara halvdan, så visade West att man faktiskt kan göra filmer som doftar gamla dagar utan att ta i från tårna.
Hans senaste film, The Innkeepers (2011), handlar om värdshuset Yankee Pedlar Inn, som sjunger på sista versen och snart ska stängas. Där arbetar Claire (Sara Paxton) och Luke (Pat Healy) under den sista öppna helgen. Gästerna är ytterst få, men Claire och Luke har annat i åtanke. De har hört talas om legenden om Madeline O’Malley som sägs spöka på värdshuset, och de bestämmer sig för att försöka spela in bevis på att det finns något övernaturligt i den gamla byggnaden. Claire är till en början skeptisk, men när hon under en inspelningssession hör ljud som inte borde vara där, upptäcker hon att det finns något i Yankee Pedlar Inn, något som dröjts sig kvar där under en väldigt lång tid.
Med The Innkeepers har Ti West försökt skapa en blandning av skräck och underhållning som närmast kan liknas vid filmer som Poltergeist (1982). Utan att låta det otäcka helt ta överhanden ämnar han skapa en slags mysryslig stämning som både ska locka skratt och skrik ur publiken. Liksom i House of the Devil finns här inga ambitioner att göra en film som är så dålig att den blir bra, utan istället enbart att göra en bra film. Detta ska man vara mycket tacksam för, och faktum är att Ti West får till en lyckad blandning mellan läskigt och roligt, där det roliga dock ges störst utrymme. Humorn är välskriven och aldrig sökt, utan ligger i att man faktiskt tycker att de sympatiska karaktärerna är genuint roliga i sitt beteende.
Sara Paxton ger Claire en omtyckbar aura, och liksom henne blir man mer och mer nyfiken på vad det egentligen är som försiggår i det gamla värdshuset. Pat Healys karaktär Luke är istället en nästan arketypisk slashas som vill utnyttja de eventuella spökerierna för att locka besökare till sin (hemskt designade) hemsida. Det märks att Ti West brytt sig om att skapa karaktärer som publiken ska kunna uppskatta och bry sig om, vilket man inte ser i allt för många nya skräckfilmer, där det istället ofta rör sig om platta figurer som gärna får dö så fort som möjligt.
En annan likhet som The Innkeepers delar med House of the Devil är att tempot är lågt. Det rör sig långsamt framåt och det hetsiga bildspråket man kan hitta i många andra moderna skräckisar finns det inte spår av här. West försöker istället bygga upp en kuslig atmosfär genom att sakta men säkert avslöja de otäckheter som döljer sig innanför värdshusets väggar, och han lyckas hålla intresset uppe nog mycket för att man hela tiden ska vara nyfiken på vad som komma skall.
Tyvärr är uppbyggnaden bättre än det som kommer efter. När saker och ting väl börjar hända mot slutet av filmen, går det för fort, och innan man vet ordet av är filmen slut. Då har West lagt ut en massa trådar som han sedan aldrig följer upp, och man undrar nästan om han glömt bort att göra det, eller om man var tvungen att stressa ihop filmen. Det skapas en intressant och spännande mytologi i The Innkeepers som gärna hade fått getts mer utrymme och faktiskt följts upp i filmens klimax. Nu blir det istället väldigt förhastat, och man blir nästan irriterad på sättet som filmens långsamt uppbyggda historia snabbt avslutas. Det känns orättvist både mot dess karaktärer och mot tittarna. Man sitter med en mängd obesvarade frågor som hade behövts fått åtminstone någon form av svar, men som nu istället släpps helt.
Man får ändå ge Ti West en eloge för att han försöker. Han lyckas också, men bara till viss del, och jag ser hellre att han fortsätter med detta, än att det görs fler filmer i stil med ovan nämnda usla “Hobo…”. Ambitionen att göra skräckfilm enligt den gamla skolan finns här och ramas snyggt in i en modernare sättning. West har koll på vad han gör, han ger sina skådespelare bra regi och har dessutom ett öga för hur det ska se bra ut visuellt. Han ska också ha beröm för att han faktiskt vågar berätta den här spökhistorien på ett långsammare sätt än vad som är vanligt i nutida skräckfilm, där det gärna ska gå så fort som möjligt. West låter istället scenerna långsamt spelas upp framför tittarens ögon, och det är trevligt att se någon göra det för en gångs skull.
The Innkeepers är likväl en mycket sevärd film, men man får inte gå in med förväntningarna om att det är någon ren skräckfilm det rör sig om, uppbyggnaden fram till att spökerierna börjar på allvar är mer mysryslig,och det först mot slutet som det blir läskigt, vilka scener regissören lyckas väl med att göra smått otäcka. Ti West med andra förblir ett namn att hålla koll på, här finns talang som jag hoppas han vårdar väl. Gör han det kan det mycket väl komma ett framtida mästerverk från honom.
Betyg: 6 av 10
– – –
David Larsson; From Beyond-redaktör