Deep Red (Originaltitel: Profondo Rosso)
Thriller/Skräck, Italien, 1975
Regi: Dario Argento
Manus: Dario Argento och Bernardino Zapponi
Distributör: Studio S
Medverkande: David Hemmings, Daria Nicolodi, Gabriele Lavia m.fl.
Längd: 100 minuter
Finns på svensk DVD från 2008-05-11
— — —
Det vore att dra det lite väl långt att påstå att det var Dario Argento som skapade giallon, särskilt med tanke på att det finns ett flertal titlar som lätt kan placeras in i det gula facket. Men man får samtidigt inte glömma att Argento, trots att han inte var först, haft en väldigt stor betydelse för, och inverkan på, de giallofilmer som följde hans regidebut The Bird With the Crystal Plumage (1970). Riktigt så långt bak i Argentos karriär ska jag dock inte sträcka mig nu. Efter att ha gjort ”djur-trilogin”, en trio giallofilmer som alla hade något djur i titeln, tog han en liten paus från genren och gjorde westernkomedin Five Days of Milan (1973), för att sedan återvända för att göra Deep Red (1975), som verkar vara en av de filmer som många håller högst i regissörens filmografi.
I Deep Red, eller Profondo Rosso som dess ursprungliga italienska titel är, får vi följa en pianist, spelad av David Hemmings, som blir vittne till ett mord, utan att riktigt lyckas se vem förgriparen är. Han dras sedan, tillsammans med en kvinnlig reporter med vass tunga, spelad av Daria Nicolodi, in i en intrig kantad av död, där de gör sitt yttersta för att avslöja mördarens identitet, något som mördaren själv givetvis motarbetar. I sann gialloanda går deras detektivarbete inte som en dans på rosor, och deras utredning tar dom till platser och människor de aldrig annars skulle ha stött på. Det visar sig att mordet har en historia som sträcker sig längre bak, vilket kommer att få digra konsekvenser för alla inblandade.
Första gången jag såg Deep Red var jag kluven. Den har onekligen delar som verkligen bevisar vilken extremt skicklig regissör Argento är, och vilket knivskarpt sinne han har för det visuella, men samtidigt innehöll den delar som jag inte riktigt tyckte passade in med hur resten av filmen var. Nu är det så att den här filmen finns i (åtminstone) två versioner, där den ena är sisådär trettio minuter kortare än den längre varianten, som var den jag först såg. Jag har sett den kortare varianten också, och gillar den klart mer. Problemet med den långa versionen, som klockar in någonstans runt två timmar, är att den innehåller alldeles för mycket humor, som i mina ögon är malplacerad och inte värst rolig. Det var just det problemet jag hade med filmen efter jag sett den första gången, och jag tycker den får ett betydligt bättre flyt i den nedbantade versionen.
Om man bortser från detta så är det en fantastisk film man har framför sig. Intrigen snårar sig på ett sätt som är högst tillfredsställande, och bidrar till att tittaren bjuds på ett par fantastiskt stämningsfulla scener. Fotot är, som i princip alltid hos Argento, klanderfritt och det är enkelt uttryckt en grymt snygg film man har framför sig, vilket bara förstärks av de många fantastiska miljöer filmen utspelar sig i. Deep Red markerar även det första samarbetet mellan Argento och rockbandet Goblin, som senare skulle göra soundtrack till både Suspiria (1977) och Dawn of the Dead (1978). När man ser italiensk film är det ett par kompositörer man alltid kan lita på, och Goblin är definitvt en av dessa. Soundtracket till Deep Red är bland de absolut bästa som spelats in, och det passar de stämningsfulla bilder Argento målar upp som handen i handsken, det märks tydligt att det måste funnits ett starkt samarbete mellan regissör och kompositör i detta fall.
Trots att den korta versionen är klart bättre, så är Deep Red ändå inte en av mina Argento-favoriter, men det gör egentligen inte så mycket, då det fortfarande är en väldigt bra film som man har att göra med. Regissören rör sig här i gränslandet mellan giallo och skräck, och lyckas utmärkt med att blanda de två till en väldigt stämningsfull film som på många sätt är unik. Det är definitivt en film alla som påstår sig gilla skräck och/eller italiensk film ens det minsta bör se, och enligt min åsikt är det då den korta versionen som är den att föredra. Men, vissa tycker att den långa versionen är den bättre, och därför är det strålande att svenska bolaget Studio S gett ut en DVD där båda versionerna finns representerade, så att man kan bilda sin egen uppfattning.
Betyg: 7 av 10
– – –
David Larsson: Frombeyond-redaktör