Samurai Avenger: The Blind Wolf
Action, USA, 2009
Distributör: Njuta Films
Manus och regi: Kurando Mitsutake
Skådespelare: Kurando Mitsutake, Domiziano Arcangeli, Jeffrey James Lippold m.fl.
Längd: 92 min
Finns På svensk dvd från 2010-10-13
— — —
En alldaglig asiatisk man (Kurando Mitsutake) är på picknick med sin familj när de överaskas av den vedervärdiga gangstern Nathan Fletcher (Domiziano Arcangeli) och hans otäcka kanaljer. Efter att Fletcher har förgripit sig och mördat kvinnan i familjen så är mannen redo att göra allt för att rädda sin dotters liv. Visst säger Fletcher, peta ut dina egna ögon så låter jag flickan leva. Efter att ha utfört denna ohyggliga själstympelse så visar det sig att Fletchers löfte var en lögn. Dottern mördas och den blinda mannan lämnas åt sitt öde. Kort efter detta döms Fletcher till ett åttaårigt fängelsestraff för ett helt annat brott. Den blinda mannen tänker dock inte låta sin hämnd begränsas av sitt handikapp. Under åren som kommer passar han på att disciplinerat träna sig i samurajstridskonst. Lagom till Fletchers frigivning börjar den blinda mannan resa mot fängelset. Fletcher är dock medveten om den annalkande hämnaren. Han har anlitat sju mördare som i tur och ordning tänker försöka ta den blinda samurajen av daga…
Från början avfärdade jag Samurai Avenger: The Blind Wolf som ännu en tokig japansk splatterkomedi. Så är inte fallet. Till att börja med är den amerikansk även om viss dialog är på japanska. Jag skulle snarare säga att den är en humorfylld hyllning till klassisk japansk samurajfilm och italiensk spagettiwestern. Referenserna är ärligt öppna med dialog från Shogun Assassin (1980) en blind Zatoitchi-hjälte och tillbakablickar inspirerade av Lady Snowblood (1973). Även filmens våld påminner starkt av om denna typ av film med kaskader av blod som skjuter metervis upp i luften. Allt detta med foto som för tankarna till Italiensk western från slutet av 1960-talet. Det är motljus, utdragna dueller och karg öken. Det är inte första gången dessa genrer blandats. Sällan har det dock gjorts såhär öppet. Sushiwestern Productions heter filmens fiktiva produktionsbolag. Ett namn som passar ypperligt in på denna retrofilms-gumbo.
Hur som helst så levereras det en ganska fartfylld historia gjord av och för cineaster som föredrar exploitation före realism. Filmen har ett typiskt roadmovie-upplägg (eller kanske snarare ”gå på stig”movie) där den blinda samurajen sakta men målmedvetet vandrar mot sitt mål – fängelset som den nedriga Fletcher snart skall släppas ut från. Tidigt i filmen slår han följe med en skinnklädd amerikansk samuraj (Jeffrey James Lippold) och tillsammans möter de en skara minst sagt spektakulära angripare. Allt från zombies och barbröstade hypnotisörskor till blodtörstiga revolvermän dyker upp och försöker stoppa den blinda vandraren. Med hjälp av ett rejält antal tillbakablickar så ges också bakgrundshistorier till både hjältar och angripare, vilket tjänar till att filmen inte känns allt för linjär trots det enkla upplägget. Slutet bjuder dessutom på en liten twist. Och även om den kanske inte direkt chockar åskådarens så förhöjs den bloddrypande slutfighten ett extra snäpp.
Naturligtvis så skulle Samurai Avenger: The Blind Wolf aldrig blivit gjord om det inte var för den pågående neogrindhouse-vågen, men vem bryr sig egentligen. Det märks att trots en låg budget så har Kurando Mitsutake försökt göra en så spektakulär historia som möjlig. Effekterna är genretypiskt överdrivna till det extrema och Mitsutake har glädjande nog också lagt ner en hel del energi på att samurajsvärdshanterandet ska se korrekt ut. Det som drar ner helheten är att han tyvärr (i traditionellt modernt stuk) gömmer sig bakom humor för att inte provocera för mycket. Filmen handlar i grund och botten om att exploatera så mycket våld och nakna kroppar som möjligt, så varför inte stå för det? Till nästa film hoppas jag Mitsutake slutar försöka vara en lågbudget-Tarantino i mängden och koncentrerar sig på att göra den helgrymma seriösa samurajfilm han verkar ha inom sig. De filmer han uppenbart inspirerats av klarade sig ju exempelvis utmärkt utan massa larvig humor.
Samurai Avenger: The Blind Wolf är absolut inget mästerverk. Den saknar en karismatisk ”theme song” och på sina ställen är både skådespelarinsatserna och effekterna ganska fåniga. Men det går heller inte att sticka under stolen med att den också är rejält underhållande och sopar helt klart mattan med krystat trams som Bitch Slap (2009). Uppskattar man gammal samurajfilm och stilistisk spagettiwestern så rör det sig på det hela om en trevlig liten blodsfest att mysa sig igenom. Ett extra plus för filmens konstpauser där invecklat samuraj-mumbojumbo förklaras och Domiziano Arcangelis underbara överspel . De pålagda reporna och snacket om bortappade gorescener hade jag dock kunnat var utan.
Betyg: 6 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör