Meny Stäng

Pokerspelaren (2004)

Pokerspelaren (Originaltitel: The Card Player, Il Cartaio)

Giallo/Thriller, Italien, 2004

Regi: Dario Argento

Manus: Dario Argento och Franco Ferrini

Distributör: Studio S Entertainment

Medverkande: Stefania Rocca, Liam Cunningham, Silvio Muccino mfl.

Längd: 99 minuter

Finns på svensk DVD från 2011-02-16

— — —

Redan i Phenomena (1985) och Opera (1987) kunde man se att Dario Argento ville närma sig moderna företeelser. Det jag åsyftar är hans användande av diverse hårdrock som soundtrack, något han tidigare inte gjort. Hur man tycker det fungerar är en smaksak, men klart är att Argento ville försöka sig på ett modernt grepp. Det kan väl knappast ha undgått någon att poker blivit en extremt populär sysselsättning hos många de senare åren. I denna starka uppsving för kortspelet fann troligen Argento inspiration till att återigen föra in något modernt i sin film, resultatet blev Pokerspelaren (2004).

Filmen handlar om en mördare som kidnappar sina kvinnliga offer, och som sedan utmanar polisen på en runda poker för att avgöra offrets öde. Vinner han, eller om polisen vägrar spela, så dör offret, och vinner polisen släpper mördaren kvinnan. Samtidigt som polisen Anna Mari (Stefania Rocca) försöker ta reda på mördarens identitet blir det en kamp om vem som behärskar kortspelet bäst, med ett människoliv som insats.

På pappret är den här filmen långt ifrån det mest upphetsande man kan ta sig an, och mina förväntningar ställdes delvis utifrån detta. Nog för att Argento har bidragit med några av de absolut bästa filmerna någonsin, men han är helt enkelt inte lika bra nu som han var förr, hur tråkigt det än är att säga. Att han besitter en fruktansvärt stor talang för att regissera spännande filmer är sedan länge känt, det räcker med att kika på hans 70-tals-gialli för att inse detta. Det var därför med en viss förvåning, men stor förtjusning, som Pokerspelaren inledningsvis verkade vara en stabil thriller som vittnade om att den gamle mästaren fortfarande kunde få till det.

Felet med filmen ligger just i hans försök att föra in något modernt, i detta fall videopoker. Dessa scener blir i vissa stunder nästan löjliga och känns smått irriterande orealistiska. Jag brukar aldrig ha problem med bristande realism, men här skadar det tyvärr min upplevelse av filmen, och det märks att Argento inte lyckas särskilt väl med att få in poker som en spännande ingrediens. Idén i sig är inte dum, men utförandet är desto sämre och den dåliga musiken som spelas upp i dessa scener gör det hela ännu värre.

Pokerspelaren är trots detta inte en ren katastrof. Här finns det stunder som visar på att Argento i grund och botten är en djävulskt skicklig regissör, som kan nå höjder ytterst få ens lyckas snudda vid. De italienska stadsmiljöerna är nästan lika snygga nu som de var för 30 år sedan, och bortser man från pokerscenerna så är det en bitvis spännande historia som presenteras här. Effektmässigt är det snyggt, med ett par scener som ser riktigt bra ut och som även lyckas framkalla ett visst obehag. Tyvärr lyckas Argento inte hålla uppe storyn genom hela filmen, och dess final är smått skrattretande och så långdragen att man undrar vad som försiggår.

I slutändan är alltså Pokerspelaren en till början lovande film som tyvärr dras med alltför mycket negativt för att bli mer än en axelryckning. Hantverksmässigt är det kompetent och ser bra ut, men manuset brister alldeles för ofta och storyn håller inte mer än stundtals. Trots att fenomenet videopoker inte är värst gammalt känns det här föråldrat och malplacerat, fanns det någon tanke att detta skulle krydda spänningen så får man se det som ett misslyckande. För att sammanfatta det hela kan man konstatera att Argento inte lyckades spela sina kort rätt denna gång.

Betyg: 4 av 10

– – –

David Larsson; FromBeyond-redaktör

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *