Piraya
Djurskräck, USA, 1978
Distributör: Studio S
Regi: Joe Dante
Skådespelare: Bradford Dillman, Heather Menzies, Kevin McCarthy, Barbara Steele
Längd: 90 min
Piraya (1978) finns ute på på svensk dvd från 2010-03-24 men den ingår även i Studio S ”Djävla Djur 3”-box, där även Ssssnake (1973) och Rovdjurens Natt (1984) finns med.
— — —
1975 kom Steven Spielbergs Hajen som blev en av de främsta skräckfilmssuccéerna genom tiderna. Djurskräcken fick med Hajen en väldig revival och snart svämmade filmmarknaden över av mer eller mindre välgjorda varianter på Spielbergs mästerverk. I Italien pumpades det ut rip-offs på filmen där Enzo G Castellaris Jättehajen – vindsurfarnas skräck är en av de mer kända. Mycket på grund av att filmen drogs inför rätta av Universal Studios då de ansåg den vara ett regelrätt plagiat. De hade väl inte heller fel, likheterna är slående, även om jag tycker att Jättehajen faktiskt inte är en så dum film. I Amerika prånglade man också ut Hajen-liknande djurskräckisar, däribland Joe Dantes (Gremlins) Piraya.
I filmens anslag ser vi två ungdomar som virrar omkring i ett stort skogsområde. Snart kommer de fram till vad som verkar vara en nedlagd militäranläggning. De tar sig över inhängandet och upptäcker en damm. Glada i hågen sliter de av sig kläderna och hoppar i för ett dopp. Det skulle dem inte ha gjort. Efter detta får vi följa Maggie (Heather Menzies) som är privatdetektiv och ger sig ut på jakt efter ungdomarna. I skogsområdet träffar hon på enstöringen Paul (Bradford Dillman) som tar följe med henne för att leta reda på ungdomarna. När de upptäcker dammen och ungdomarnas kläder som ligger i ett skumt labb på området tömmer de den på vatten. En galen professor som bor på området hoppar på dem och förbannar dem för att de släppt ut vattnet. Först när professorn berättat att militären odlat fram muterade jätteelaka pirayor förstår dem vad de gjort. Pirayorna tar sig nu ner längs floden och äter upp alla människor i sin väg. Paul och Maggie ger sig ut på floden på en egengjord flotte för att varna människorna längs vattnet. Samtidigt hålls öppningen av en ny badort i närheten. Pirayorna har en jättebuffé framför sig.
Piraya är en strålande djurskräckis. Den är inte alls så pajig som man lätt skulle kunna tro utan har tvärtom seriösa intentioner. Det finns ingen humor att tala om, det handlar istället om kompetent skräckfilm gjord i den gamla skolan. Remaken regisserad av Alexandre Aja som kom häromåret var en mer humoristisk tolkning av originalet, fullständigt over the top. Jag gillade den inte alls, det var som att filmskaparen gjorde en parodi på originalet snarare än en ny version, och det funkade inte. En högst självmedveten film full med nördreferenser som inte blev något annat än en klubb för inbördes beundran. Försöket att göra en schyst uppdatering skämtades bort. Kalla mig tråkig om du vill, men jag tycker att det är ovärdigt.
Denna är däremot en höjdare. Gorescenerna är schysta och utgörs främst av undervattensbilder (vad annars) på hungriga pirayor som nafsar åt sig munsbitar av sina offer i ett epileptiskt tempo. Ibland tillåter sig också pirayorna att hoppa upp ur vattnet och placera sig i offrens ansikten. Ben blir fullständigt uppätna, folk skriker gutturala vrål och även skitungarna i badringar får sig en omgång. Mycket stilfullt.
Kanske dör tempot lite i mitten av filmen men pirayascenerna återkommer så pass ofta att man aldrig hinner tröttna. Skådespeleriet är knappast i Hajen-klass, huvudrollsinnehavarna är i ärlighetens namn ganska träiga. Men vad gör det när allt kommer omkring? En skådis som sköter sig bra är dock Barbara Steele som dyker upp som ondsint forskare, som varit med i experimenten kring de muterade pirayorna. Steele, känd från Bavas Black Sunday är perfekt som osympatisk forskare som inte tvekar en sekund över att offra oskyldiga människoliv i vetenskapens tjänst.
Om du vill sätta tänderna i (hoho) en lyckad variant på Hajen så ligger Dantes Piraya mycket bra till.
Betyg: 7 av 10
– – –
Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent