The House of the Devil
Skräck, USA, 2009
Distributör: Njuta Films
Regi och manus: Ti West
Medverkande: Jocelin Donahue, Tom Noonan, Mary Woronov m.fl.
Längd: 95 min.
Finns på svensk dvd sedan: 2010-11-24
— — —
Mitt i den rådande neo-grindhousetrenden med frossande i allt vad 70/80-talet hade att bjuda på tar Ti West en annan approach till retroskräck. Här har influenserna snarare varit stämningstäta rysare som When a Stranger Calls (1979) och The Omen (1976) än blodtung exploitation.
I The House of the Devil (2009) får vi följa den unga studenten Samantha (Jocelin Donahue) som i desperat nöd av pengar hittar ett barnvaktsjobb. Trots att kontaktpersonen verkar något besynnerlig utifrån de telefonsamtal de fört bestämmer hon sig till slut för att tacka ja och åker ut till arbetsplatsen vilket är en stor villa som ligger avskiljt långt ute från stan. Efter att ha blivit lämnad själv i det stora huset börjar hon så småningom inse att den oro hon tidigare känt var långt från obefogad.
Det märks att det har lagts ner ett gediget arbete för att det skall kännas som att filmen är placerad i det sena 70-talet/tidiga 80-talet. Ett gitarr/syntdrivet ledmotiv öppnar starkt tillsammans med ett foto som ser otroligt tidstypiskt ut med snabba zoomningar och kamerasvepningar. Till skillnad från annan nutida retroskräck som blåser upp de grepp man inspirerats av till vansinniga proportioner har man här arbetat på ett mycket mer subtilt plan. Det är nästan så som att man skulle kunna tro att detta vore en bortglömd pärla från det tidiga 80-talet vilket ytterligare förstärks av att Jocelin Donahue är otroligt lik en ung Margot Kidder.
The House of the Devil tar tid på sig för att komma i mål. Tempot är i det stora hela väldigt långsamt och när Samantha väl har lämnats ensam i det stora huset sänks det ytterligare. Om man är otålig av sig kan man nog lätt bli irriterad av det rätt händelsefattiga hantverket och det känns nästan som att Ti West haft denna publik i åtanke då han helt plötsligt låter ett överraskande rått mord dyka upp i filmens mitt. Kontrasten med det smygande stämningsuppbyggandet mot chockvåldet medför att tempot blir något rubbat och så fort den scenen är över är vi tillbaka till det långsamma, som nu istället för att vara stämningsfullt efter ett tag börjar bli tröttsamt. Oron börjar växa ordentligt när jag inser att det har gått över en timme och att all uppbyggnad fortfarande inte har lett till något resultat. När Samantha väl får stöta på den annalkande faran har det gått såpass länge att jag har slutat bry mig.
Besviken är nog det adjektiv som passar bäst in på hur jag känner inför The House of the Devil. Efter att ha suttit på helspänn i över en timme visar sig belöningen vara allt annat än tillfredsställande. Något som för mig är helt häpnadsväckande är hur det tidigare snygga fotot mot slutakten helt plötsligt tvärdyker för att bli ett digitalt haveri. Precis som att Samanthas barnvaktsjobb visar sig vara något annat än vad det utgett sig för känner jag mig som tittare i slutändan lurad av det svaga slutet som inte alls tycks höra hemma i denna filmen. Men fastän om jag i slutändan är mycket besviken på resultatet är jag fortfarande intresserad av att se vad Ti West har att komma med i framtiden. Tveklöst verkar det finns en dold talang här, även om den ännu inte har lyckats hitta ut.
Betyg: 4,5 av 10
— — —
Rickard Blixt: FromBeyond-redaktör