Deathgasm
Skräckkomedi, Nya Zeeland, 2015
Distributör: Njutafilms
Regi: Jason Lei Howden
Medverkande: Milo Cawthorne, James Blake, Kimberly Crossman m.fl.
Längd: 86 min
Metal-fanet Brodie (Milo Cawthorne) blir tvungen att bryta upp med sin mamma och flyttar istället in hos sin morbror. Till en början är tillvaron något av en plåga men så hittar Brodie en ny vän i Zakk (James Blake). Tillsammans med två andra udda fåglar bildar grabbarna ett metalband och börjar repa för fulla muggar. När de snubblar över ett gammalt musikstycke bestämmer de sig för att göra det till sitt eget, men bekymmer uppstår när det visar sig att de uråldriga noterna är skapade för att åkalla en blodtörstig demon …
Genrefilmer från Nya Zeeland är man inte alltför bortskämd med men med jämna mellanrum händer det att kiwisarna på andra sidan jordklotet når ut med en och annan global framgång. Tidigare specialeffekt-snubben Jason Lei Howdens debut Deathgasm är en hyllning till metalscenen; en korsbefruktning mellan splatter och hårdrock som efter ett idogt turnerande på genrefestivaler nått fram till svensk release.
Skräck och metal består bitvis av samma beståndsdelar, chockvärde och scenkonst går liksom hand i hand. Alice Cooper var tidigt ute med att skapa rabalder med sina teatrala konserter, Marilyn Manson hämtade inspiration från seriemördare och väckte ramaskri, svenska black metal-bandet Watain gillar att kasta grisblod på publiken och de nio maskerade galenpannorna i Slipknot drar alltjämt fulla hus med sina skräckinspirerade konserter. Det finns helt klart något mellan den blodiga filmgenren och de hårda tonerna som gifter sig så fint.
Att gå på en metalkonsert kan liknas vid att bevittna en slags modern version av Grand Guignol; underhållning som anspelar på det sensationella och kontroversiella, fast på ett fullkomligt tryggt sätt. För när konserten är slut går man hem och sover och sedan fortsätter vardagen som vanligt. Eftersom mycket av metalscenen så gärna vill vara provokativ är det lätt för ”oinvigda” att hänga upp sig på den tuffa ytan och rynka på näsan. Vad man då går miste om är den gemenskap som musikgenren faktiskt bjuder på, en slags känsla av tillhörighet och släktskap.
Min egen erfarenhet stämplar metalpubliken som en jäkligt hygglig sådan. Glad, lättpratad och städad (ja, hör och häpna!). Själv har jag aldrig känt mig skraj eller antastad när jag sett ett metalband live men däremot blev jag både hotad och slagen under mitt livs enda Kent-konsert (Kalasturnén i Brunnsparken 2002, om nu någon är nyfiken). Med andra ord, bara för att man sportar nitar och lyssnar på Morbid Angel betyder det inte att man ägnar sig åt att dricka blod eller gillar att puckla på folk. Nåväl, den känsla av tillhörighet som metalgenren skapar är Jason Lei Howden fullt medveten om och satsar därför på att höja den till skyarna i Deathgasm. Filmen är en vilt svingande hyllning till människor som vågar stå ut från mängden och de starka vänskapsband som kan uppstå genom musikens sammanförande kraft.
Deathgasm förmedlar de positiva delar som metalgenren bär med sig, att det i avgrundsdjupet går att finna värme och kärlek. Som huvudkaraktären Brodie själv förklarar, metal fungerar till viss del som en slags katharsis – känner man sig nere eller arg är det bara att slå på sin favoritplatta och låta de aggressiva riffen spola rent systemet. Samtidigt är inte Lei Howden rädd för att driva med musikgenren, allt från överdrivna macho-ideal á lá Manowar till det pretentiösa allvar som black metal slänger sig med får sig ett tjuvnyp.
Roligast av allt är filmens skildring av grabbarnas försök till att göra en ”hård” musikvideo, på måfå uppställda i en skog, vilt poserande och med fejjorna prydda av corpse paint. Där och då blottar Leu Horden det komiska i att vila ögonen på ett gäng hårdsminkade karlar som till varje pris försöker övertala hela världen om hur tuffa de är genom att, typ, posera så bredbent som möjligt och grimasera livet ur sig.
Specialeffekterna som Lei Howden använt sig av ska även de ha beröm, annat vore väl märkligt med tanke på hans bakgrund. Praktiska effekter varvas med digitala sådana och resultatet är billigt på ett charmigt vis, hänger ihop med det tema som filmen lutar sig tillbaka på. Att det är lite skitigt och rustikt passar liksom in i rullens övergripande känsla av icke glamoröst filmskapande. Skådespelarna funkar okej där Milo Cawthorne och James Blake är de som känns allra mest avslappnade och hemmahörande i den fiktiva miljön. Resterande delar av ensemblen är funktionella men framstår som något aviga och särskilt 28-åriga Kimberly Crossman har det tufft med att sälja in sig som oskuldsfull gymnasieelev.
Så långt låter ju allt bra, men utöver de positiva punkter som tagits upp dras Deathgasm med en hel hög problem. I själva verket är slutprodukten så pass haltande att filmen får Lei Howden att framstå som en slarvig och lat regissör. Jo, filmens början är charmerande men sedan går det utför i en väldig fart. Framför allt framstår filmens manus som fragmentariskt. Narrativet är ofokuserat och känns också ofärdigt. Berättelsen spretar åt alla möjliga håll och somliga sidospår får åskådaren att börja klia sig i huvudet: en ond sekt lyfts fram som betydande men figurerar sedan knappt alls i filmen, Brodies bästa vän börjar plötsligt bete sig som ett arsel utan förklaring och varför Brodies kärleksintresse egentligen faller för honom är en enda stor gåta – det bara händer utan någon som helst uppbyggnad.
Lei Howden har svårt att balansera de olika spåren och emellanåt är Deathgasm rentav schizofren, som om man förgäves försökt att sammanfoga en rad pusselbitar som inte vill passa ihop. Vid ett flertal tillfällen känns det som om det saknas viktiga klipp och tempot går från entusiastiskt till rentav plågsamt. Själv blev jag förvånad över att filmen bara var 86 minuter, för den harvar på som om den vore dubbelt så lång. Humorn varierar gravt, från finurlig till oerhört ansträngd. Lei Howden är som roligast när han driver med metalgenren och dess fördomar medan resterande skämt utmärker sig som märkligt pubertala: det finns liksom en gräns för hur länge det är underhållande att se två snubbar slå ihjäl demoner med sexleksaker …
I slutändan är Deathgasm tyvärr en besvikelse. Filmen har sina positiva poänger, men den överhängande känslan är den att det hela skulle kunnat bli så mycket bättre om Lei Howden lagt ner lite mer tid och omsorg på grunden. Paralleller kan dras till Sam Raimis Evil Dead II och Peter Jacksons tidiga splatterrullar, men Deathgasm saknar samma finess. Kanske blir filmen roligare om man pumpat kroppen full med alkohol innan visningen, men som underhållning för nyktra är det en högst medioker skräckkomedi man möter.
Betyg: 4,5 av 10
Sandra Wallin