Hannibal – Säsong 3
Thriller, USA, 2015
Skapare: Bryan Fuller
Medverkande: Mads Mikkelsen, Hugh Dancy, Gillian Anderson m.fl.
Längd: 13 avsnitt à la 44 minuter
Hela serien finns tillgänglig på streamingtjänsten Netflix. Säsong 1-2 finns även ute på dvd/blu-ray, säsong 3 kommer framöver.
Så var det då dags att ta farväl av Bryan Fullers ultrastilistiska och köttiga tv-serie om kannibalistiska seriemördaren Hannibal Lecter (Mads Mikkelsen) och hans komplicerade relation med FBI-agenten Will Graham (Hugh Dancy).
Hannibal började som en ganska traditionsenlig typ av kriminalhistoria där enstaka mordfall stod i fokus under varje avsnitt, samtidigt som man började spinna en relation mellan den sköra agenten Will och den sluga Hannibal. Det som skiljde serien ur mängden av trötta kriminalare à la Criminal Minds (2005-) var dess makabra ton och ett supersnyggt utförande, kombinerat med klyftig dialog och en skriande potential; det fanns något i seriens ark som liksom utlovade kommande stordåd.
Säsong två fortsatte på det inslagna temat men började i samma veva att ta ut svängarna än mer och resultaten blev en säregen häxbrygd av våld, mörker och nihilism. Mordfallen skalades av till förmån för relationsutvecklingen mellan Hannibal och Will, ett gripande förhållande kantat av svek, blodsutgjutelse och sällsam kärlek.
Handlingen lockade med sitt klibbiga nät och åskådaren sögs snabbt in i den mardrömslika världen. Själva säsongsavslutningen var ohyggligt stark och det var inte för inte som en enorm förväntan på nästa säsong tog vid.
Den tredje och avslutande säsongen torde inte göra någon ”fannibal” besviken, ty serien tar farväl med en stor jäkla käftsmäll. På något sätt har samtliga inblandade krafter lyft sig än mer och resultatet är på alla plan stiligare än någonsin. Berättelsen skruvas sakta åt, det tilltagande mörkret breder obarmhärtigt ut sig över den fiktiva världen och med det kommer en glimt av helvetet. På ett ungefär.
Redan ineldningen i säsong tre skapar sådant intresse att man instinktivt dras in i de otäcka händelser som uppstår i Hannibals närhet. Seriens narrativ koncentrerar sig nu mycket på de två huvudpersonernas relation (en vänskap så dysfunktionell att den är omöjlig att motstå) och efterdyningarna som den ger upphov till. Där man tidigare lekt med Hannibals och Wills känslor för varandra släpper man tömmarna helt och låter homoerotiken spira fullt ut.
Åskådaren har alltid kunnat ana sig till att paret hyst mer än fascination för varandra och man måste ge manusförfattarna kredd för att de inte räds att utforska de mörkaste delarna av den aspekten. Här ställer man sig frågan om det verkligen är möjligt att älska ett monster och vad det då säger om en själv. Det är en fascinerande utgångspunkt som väcker nyfikenhet och åskådaren engageras helhjärtat i de båda männens oförmåga att slita sig från varandra.
Mads Mikkelsen är en superb skådespelare och har under seriens gång lyckats skapa en Hannibal som är obehaglig, fascinerande och varm på en och samma gång. Hans rollprestation framstår som något eget och är minst lika bra som Anthony Hopkins ikoniska insats i När lammen tystnar (1991).
Hugh Dancy gör en finfin insats som den emotionellt handikappade Will och lever sig verkligen igenom karaktärens alla plågor. Tillsammans har radarparet en sprakande kemi som hela tiden bär historien framåt: det går inte att slita ögonen från dem. Mycket gott kan man också säga om samtliga birollsinnehavare som alla gör en stark insats i sina respektive karaktärer. Särskilt framstående i sista säsongen är Richard Armitages nedtonade Francis Dolarhyde och den alltid lika sofistikerade Gillian Anderson.
Rent tekniskt är säsong tre av Hannibal helt magnifik. Delvis utspelar sig berättelsen i Italien och man verkar ha tagit stark inspiration av landets giallogenre, både när det gäller foto, musik och handling. Allt levererat med en kylig elegans. Serien har alltid varit snygg men lyfter här till nya höjder och antar en form som är så nära filmkvalitet man kan komma. Ambitionerna har varit skyhöga och man lyckas också leva upp till dem. Så här på rak arm är det faktiskt svårt att tänka sig en serie som någonsin sett lika bra ut. Det dystra svårmodet och det magstarka innehållet kan säkert vara en anledning till att Hannibal kämpat med att hitta en publik, mer populär här i de nordiska länderna och i Korea än vad serien varit på hemmaplan.
När den stora massan kräver lättfotade berättelser med enkla narrativ var det kanske för mycket begärt att sparka igång något som vränger människopsyket ut och in och filosoferar kring djupa frågor. Synd är det att serien inte fick en större publik, för det är den banne mig värd.
Här går något mästerligt i graven och avslutet är bitterljuvt. Å ena sidan slutar man på topp, å andra sidan hade man mer än gärna slukat några säsonger till. Jag tackar Hannibal för gott sällskap och säger ”hej då” med en rungande applåd.
Betyg: 8 av 10
Sandra Wallin