The Babadook
Skräck, Australien, 2014
Distributör: Studio S
Regi: Jennifer Kent
Skådespelare: Essie Davis, Noah Wiseman, Daniel Henshall m.fl.
Längd: 89 min
Finns ute på svensk DVD från 2015-03-30
— — —
Om man tar en ganska vanlig present och paketerar den på ett fint vis, så känns det mycket trevligare att få den, det finns en omsorg, en tanke, inte bara något som man köpt och lagt i en påse. The Babadook är en trevligt paketerad present. Men det är inte något vanligt innanför förpackningen. Det är något mycket bättre.
Huvudpersonen i filmen, Amelia (Essie Davis), är en ensamstående kvinna som jobbar på ett vårdhem. Tidigare har hon skrivit barnböcker, men det finns det inte ork till längre. Hon skulle inget hellre vilja än att få sova och få egen tid. Hon har också en sjuårig son, Samuel (Noah Wiseman), som kräver all uppmärksamhet. Samuel är ett utåtagerande barn med ett litet för stort intresse för våld och hemmagjorda vapen. Vapen som han ska försvara sin mamma och sig själv med, vilket ställer till det så mycket att Amelia väljer att tillfälligt plocka ut sonen ur skolan. Rektorn vill ha en dedikerad resurs till Samuel, och ta honom ur klassen, något som Amelia motsätter sig emot.
Pappan Robbie (Daniel Henshall) dog i en bilolycka när de var på väg till BB samma dag som Samuel föddes, Födelsedagen blir också pappans dödsdag, inte den bästa av förutsättningar för en god start i livet. I källaren finns pappans saker, minnena efter honom, det är också här sonen bygger sina vapen – ett armborst, en minikatapult. Men Amelia kan inte bara gömma undan minnena i källaren, inte heller stänga ut sonen ifrån dem. Vännerna säger att hon måste glömma honom. Men hon väljer då istället att inte prata om honom med dem. Självklart finns han hos henne ofta, självklart minns hon och sörjer, och försöker ta en dag i taget, men sorgen växer runt henne. Sonen är orolig för att sova, rädd för monster under sängen och i garderoben. Men det egentliga monstret kryper inte fram under sängen, det kommer från en annan plats, djupt inom oss.
Amelia hänger redan när filmen börjar i en tunn tråd, och snart går den av och hon faller djupare och djupare ned i mörkret. Ett mörker där Babadook finns; en karaktär som dykt upp i en bok som sonen hittat i sin bokhylla, men det är en bok som Amelia inte känner igen. Hon börjar läsa den för Samuel innan hon inser att den är alldeles för skrämmande. De monster som sonen varit så rädd för, får en fysisk form. Babadook.
Vi kan alla ha monster inom oss, monster som till slut kommer fram om vi inte längre har ork att stå emot, om vi är så avtrubbade av trötthet att vi inte längre klarar av vardagen utan bara vill dra täcket över huvudet. Amelia blir det monster som hotar familjen.
The Babadook har något som väldigt många skräckfilmer saknar idag – trovärdiga karaktärer. Porträttet av mamman är ett av de bättre jag sett i en skräckfilm på väldigt länge. Hon är något så ovanligt som en vanlig människa, en kvinna som fått lära sig att man inte ska be om hjälp. Andra vill ställa upp för henne, som den gamla grannfrun med Parkinsons, men Amelia vill istället hjälpa henne. Det är ingen fara. Allt är okej. Tills telefonen läggs på. Tills dörren är stängs.
Men Amelia är en mer komplex karaktär än den vanliga stereotypa, det finns undantag i hennes offermentalitet. Det finns en underbar scen när Amelia har fått gå tidigare från jobbet och arbetskamraten ska täcka upp för henne då hon sagt att sonen är sjuk. Istället för att gå hem, som arbetskamraten tror att hon ska göra, så går hon och hänger på ett shoppingcenter och köper en glass. Det är så mycket människa i det handlandet. Till slut måste Amelia möte sitt monster, hon kan inte fly ifrån det, utan måste lära sig att hantera det.
Att filmen är skriven och regisserad av en oberoende australiensisk regissör, Jennifer Kent, spelar nog stor roll för att den har lyckats så bra som den gör. Inga studios som varit och petat för mycket i manuset, inga producenter som är oroliga över att skildra en vanlig ensamstående mamma på gränsen till nervsammanbrott.
Betyg: 8 av 10.
— — —
Mikke Schiren