Thanatomorphose
Skräck, Kanada, 2012
Regissör: Éric Falardeau
Skådespelare: Kayden Rose, Émile Beaudry, Eryka Cantieri, Roch-Denis Gagnon m.fl.
Distributör: Njuta Films
Längd: 100 minuter
Finns på svensk DVD från 2013-08-14
— — —
Kayden Rose spelar i Thanatomorphose en ung kvinna som fastnat i ett ytterst destruktivt förhållande. Hennes pojkvän utnyttjar henne för hennes kropp, respekterar varken henne eller hennes vänner och flyr fältet så fort det blir prat om känslor eller ömhet. Det tuffa förhållandet har slitit på såväl hennes psyke som kropp, och hon börjar närma sig gränsen för vad hon egentligen orkar med. Men plötsligt en morgon när hon vaknar inser hon att det inte bara är hennes hjärta och själ som håller på att ge upp – hennes kropp har nämligen börjat förruttna! Trots att hon fortfarande är vid liv förfaller hennes en gång så vackra kropp sakta men säkert, och frågan är om det egentligen finns någon utväg?
Thanatomorphose är en film om förfall, på så väl det fysiska som det psykiska planet. Visst tenderar Kayden Roses sakta ruttnande kropp att stjäla rampljuset, men om gräver lite djupare finner man en på många sätt betydligt mer skärrande och störande mening med filmen. Roses borttynande kropp och hennes svartnande hud bär alla tecken på förruttnelse man skulle kunna finnas hos ett lik, men sanningen är nog att hennes insida är betydligt mer sargad än utsidan. Thanatomorphose kan nämligen ses som en ytterst fysisk och bokstavlig filmatisering av de äckelkänslor och sting av skam många unga kvinnor, och män med för den delen, kan uppleva när de blivit utnyttjade för sina kroppar. Männen som presenteras i historien skulle krasst kunna beskrivas som svin, som bara ser Kayden som en köttbit att förlusta sig med, något som regissören och författaren Éric Falardeau valt att visa sin publik på det allra mest chockerande visuella vis. Han går till och med så långt i sitt försök att hamra in sitt budskap att han inkluderat en scen där de två männen i Kaydens liv sitter instängda i en bur likt vilda djur, för att sedan matas med lösryckta köttstycken från hennes kropp. Även om denna underliggande berättelse ibland hanteras något taffligt och klumpigt, så träffar den ändå oftast sin publik som ett knytnävesslag i buken; Man tappar andan, blir till en början helt kall, och fylls sen av en krypande skamkänsla över att man lämnat sig själv så öppen och försvarslös. Parallellerna mellan den unga kvinnans sakta döende kropp och hennes mentala förfall växer allteftersom filmen går tills den når punkten där hon inte ens orkar se på sin enligt henne numera värdelösa kropp med sina egna ögon, och bestämmer sig för att ta hand om problemet på det mest fysiska sätt man kan tänka sig.
Det är en minst sagt skakig resa som Éric Falardeau och hans filmteam bjuder sin publik på som ständigt vandrar mellan självinsikt, skam och ett nästintill vältrande i vemod och ångest. Det största problemet är kanske egentligen det faktum att parallellerna mellan den riktiga världens sexuella krav och skönhetsideal och synen på den egna kroppen som värdelös sällan är vidare subtil. Självklart finns det inget subtilt med problemet i sig, men när man försöker förklä denna inblick i ungdomars bräckliga sinnen som en nästan två timmar lång bodyhorror så uppstår det problem. Den lilla handling man lyckats baka in bland alla tappade naglar, tänder och spyor känns ytterst malplacerad och uppstyltad, och vissa scener där karaktärerna ska visa upp känslomässiga band känns helt omotiverade. När Kaydens roll plötsligt börjar suga av en bekant efter att han hjälpt henne upp ur ett badkar så lämnas man som åskådare mest paff, inte bara för att försöket att relatera till tvånget om sex som bäst är valhänt, men även för att scenen helt saknar struktur och uppbyggnad. Tanken är god, men precis som filmens huvudperson tenderar filmens narrativ att falla sönder och samman.
Många skulle nog inte förvänta sig att Thanatomorphose skulle vara just så samhällskritisk som den ändå är, speciellt då all marknadsföring fokuserats på de rent fysiska aspekterna av Roses förfall. Medan detta förvisso gör de självinsikter filmen kan leda till än mer effektiva, så går det inte att sticka under stol med att Falardeau ändå håller vad lovar. Thanatomorphose är nämligen vidrig. Stundtals riktigt vidrig. Under filmens sista halvtimme bjuds det på så mycket blod, galla, maskar och sönderruttnade kroppsdelar att det stundtals till och med sätter David Chronenberg i skamhörnan. Ibland slår dock den rena mängden gore över och verkar mest finnas till för att äckla publiken för äcklandets skull, men på det stora hela visar man ändå upp ett ytterst avvägt och välfungerande förhållande mellan handling och snygga effekter.
Éric Falardeau har fyllt sin film med symbolik, och det är rent av omöjligt att inte sugas in det suggestiva bildspråket och det ångestladdade porträtt han målar upp med blod och slem. Med en ovanligt klar inblick in i det feminina psyket vandrar Thanatomorphose en inte alltid säker balansgång mellan feministiskt arthouse och bodyhorror. Må så vara att Falardeaus projekt många gånger är nära att snava och falla pladask, men i slutändan går det inte att förneka att han skapat ett både tankeväckande och ytterst vidrigt verk.
Betyg; 7 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-redaktör