1007
Skräck, Sverige
Förlag: Swedish Zombie
Författare: Johannes Pinter
Antal sidor: 253
Betyg: 7 av 10
Kommer ni ihåg när Twilight-filmerna gjorde vampyren till det tillfälligt töntigaste filmmonstret?
Ljusår ifrån Christopher Lees stilige Dracula eller Klaus Kinskis sjukliga vampyr i Nosferatu (1979) var vampyren i några år (främst) tonårstjejers objekt att tråna efter, med känslorna utanpå och att glittra i solen som främsta attribut. Som tur var dog den, som så många andra, trenden ut och vi kan idag mest skratta åt eländet.
Gällande vampyren i fiktionen är det något som blir otroligt lyckat när det träffat rätt. När berättaren bakom gör något inte nödvändigtvis helt nytt och banbrytande, men åtminstone eget i någon mån. Tänk på hur Låt den rätte komma in lyckas så väl både i bok- och filmform, eller hur stilistiskt fulländad Near Dark (1987) fortfarande är så har du ett par exempel. När Johannes Pinter bestämmer sig för att tackla vampyren är det i form av en klaustrofobisk berättelse om Anton, som upptäcker att han drabbats av en sjukdom där symtomen bland annat är att han ej tål solljus och endast kan livnära sig på blod. Det hela förvärras av att han bor i Gällivare, där solen inte kommer gå ner på sisådär 1007 timmar, vilket gör att Anton har en tuff tid framför sig.
Trots att tecknen är så tydliga, åtminstone för oss som läsare, nämns faktiskt aldrig v-ordet i boken. Istället beskrivs Antons förändring och förvandling till något annat än människa som en sjukdom, framförallt inledningsvis. I hans småsunkiga lägenhet blir hans ångest påtaglig. Lägg där till att det svärmar av kackerlackor i hans badrum och att hans kropp reagerar kraftigt på annan föda än blod, så får du kanske en bild av vad jag menar. Samtidigt blir det aldrig äckligt för sakens skull och Pinter håller sig från effektsökeri. Istället känns hans penna trygg i att skildra det snuskiga och äckliga, allt från att Anton tvingas ge sig på katter till när han får en idé hur han kan göra sig själv frisk som väl funkar… sådär, kan vi säga.
Man kan kanske tro att en bok som i princip bara utspelar sig i en lägenhet inte håller för en 250 sidor lång berättelse. Frukta icke, även här visar Pinter att han är en mer än förmögen författare i att hela tiden hålla oss på kroken. Det är enkelt att engagera sig i Antons situation och känna med honom, då han är en rätt vanlig, ung man som många nog skulle kalla för en loser. Trots de saker han gör tack vare sin sjukdom känner man sympati med honom, precis som de bästa skildringarna av vampyrer som mer än något annat skulle vilja bli av med sin vampyrism.
1007 är ett bevis på att så länge man kommer med något som inte riktigt gjorts förut är vampyren ett fiktivt monster att räkna med. För mig som inte läst Pinter i romanform förut är detta en trevlig ny gemenskap som jag ser fram mot att få fortsätta utforska.
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör