077 Bob Fleming: Vår man i Casablanca
Alternativa titlar: A 077, sfida ai killers, Killers Are Challenged
Komedi, Italien, 1966
Distributör: Njuta Films
Regi: Antonio Margheriti
Manus: Ernesto Gastaldi
Skådespelare: Richard Harrison, Aldo Cecconi m.fl.
Längd: 84 min.
Finns på svensk dvd från 2012-02-29
— — —
Jag ska erkänna att jag aldrig varit speciellt förtjust i James Bond-filmer. För mig framstår den engelska charmören faktiskt mest som en dryg översittare och sedan jag var riktigt liten har jag alltid hållit på filmernas skurkar. Inte för att de framstått speciellt sympatiska utan snarare för att jag hoppas att någon tillslut ska täppa igen Bonds dry martini-sippande trut. Trots denna åsikt så kändes det faktiskt riktigt spännande att knäppa på Antonio Margheritis 077 Bob Fleming: Vår man i Casablanca. Jag menar, en italiensk Bond-kopia med manus av Ernesto Gastaldi kan ju vara hur grym som helst.
Precis som namnet antyder så rör det sig naturligtvis om ett skamlöst Bond-plagiat. Information om en ny uppfinning som sägs erbjuda en alternativ energikälla till bensin skrämmer upp giriga oljemiljonärer. Nu måste uppfinnarna röjas ur vägen listiga agenter skickas för att lägga beslag på uppfinningen. Den amerikanska agenten 077 – Bob Fleming (Richard Harrison) kopplas in för att sätta stopp för deras planer och hamnar i en soppa av luriga kvinnor och kallblodiga agenter. Bob Fleming är dock inte någon som man lätt kan lura eller röja ur vägen…
Agent 077 Bob Fleming (Harrysson) checkar in på hotel i Casablanca
Det är svårt att inte hålla sig för skratt när en agent vid namn 077 – Bob Fleming presenteras. Att man inspirerats av Ian Flemings 007 görs det som ni förstår ingen direkt hemlighet av. Inledningsvis känns det också lite knackigt med ganska dåligt presenterade karaktärer och en något förvirrande intrig. Efter ett tag hämtar sig dock filmen något och det blir full fart i Casablanca med allt från bomber i cigarettändare till skojiga taxichaffisar. Speciellt utmanande blir det dock aldrig. Förutom en småskum tortyrscen så finns det varken grovt våld eller några barbröstade damer i filmen. Skulle man till exempel jämföra med de tidiga Bond-filmerna så skulle de helt klart framstå som betydligt mer hårdkokta. Istället så har man förlitat sig på humor. Det virras runt och bankas i skallen och vid ett tillfälle bryter det till och med ut ett tokroligt barslagsmål innehållande skojiga dvärgar och hela baletten. Denna slapstick-komik skaver faktiskt ganska mycket och filmen hade tjänat avsevärt på att ta sig själv på lite mer allvar. Allt virrande i filmen blir också ganska ostrukturerat och ibland är det faktiskt lite svårt att hålla reda vad folk egentligen håller på med. Om detta beror på ett svagt manus av den vanligtvis så förträffliga Gastaldi eller om det helt enkelt är slarv av regissören Margheriti är svårt att spekulera i. Men för att vara dessa två redan så rutinerade herrar så borde resultatet helt klart ha blivit mer intressant än såhär.
Den unga och mycket stiliga Richard Harrison känns förvisso lite fladdrig och osäker i sin rolltolkning men det går heller inte att bortse från att han också är både charmig och har rejält med ”glimten i ögat”. Han lurar skurkar i deras egna fällor och kan dela ut en rejäl krogmacka när det väl behövs. Tyvärr ställs agenten aldrig mot någon effektiv antagonist av rang. Förvisso spelar Aldo Cecconi en blekfet rullstolsbunden oljemiljonär, men vad som kunde ha blivit en färgstark motpol till unge 077 slarvas bort bland alla vackra damer och tokroliga uppfinningar. Mot slutet kvarstår endast det som kan ses som filmens grundläggande formel; den unga agenten med armarna runt någon av filmens kvinnor. Där har vi också sanningen om filmen. 077 Bob Fleming: Vår man i Casablanca är faktiskt inget annat än en ganska tam buskis i agentkostym.
Betyg: 4 av 10
—- — —
Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör