Universal Monsters är ett begrepp som brukar användas för att beskriva den klassiska serie skräckfilmer som Universal Studios producerade mellan 1920- och 1950-talet. Sviten inleddes med stumfilmerna The Hunchback of Notre Dame (1923) och The Phantom of the Opera (1925), båda med Universals legendariska stjärna Lon Chaney Sr. i huvudrollen, och fortsatte sedan med de klassiska monsterfilmerna Dracula, Frankenstein, The Mummy, The Wolf Man och The Creature from the Black Lagoon. Denna artikelserie kommer att kretsa kring fem filmmonster och deras respektive filmer, totalt nitton klassiska verk som kom att sätta standard för hela skräckfilmsgenren.
Frankenstein (1931)
Den unge vetenskapsmannen Henry Frankenstein (Colin Clive) är besatt av tanken på att skapa en levande varelse av kroppsdelar från uppgrävda lik. Tillsammans med sin medhjälpare Fritz (Dwight Frye) är Henry beredd att gå hur långt som helst för att få se sin morbida vision förvandlas till verklighet, då de plundrar gravar och stjäl kroppsdelar från avrättningsplatser.
Personer i Henrys närhet, däribland fästmön Elizabeth (Mae Clarke), har börjat oroa sig för honom. Henry har isolerat sig helt från omvärlden, och gömmer sig i ett laboratorium som han byggt i ett gammalt övergivet klocktorn. Och vad är det egentligen för hemliga experiment han sysslar med?
Elizabeth och vännen Victor (John Boles) vänder sig till Dr. Waldman (Edward Van Sloan), Henrys tidigare läromästare, med hopp om att han ska kunna hjälpa dem att få kontakt med Henry och kunna tala honom tillrätta. Waldman avslöjar att Henry strävat efter att skapa mänskligt liv, och tillsammans ger de sig av mot Henrys laboratorium.
När de anländer är en bekymrad Henry upptagen med de sista förberedelserna i sitt stora experiment – att föra liv i en död kropp med hjälp av elektricitet. Utanför råder kraftig storm medan Henry och Fritz hjälps åt att hissa upp den döda kroppen genom takluckan, ut till det blixtrande åskvädret. När kroppen hissar ned igen är miraklet ett faktum – kroppen rör sig. Men Henry har inte bara skapat liv – han har skapat ett monster.
Efter succén med Dracula (1931) tidigare samma år bestämde sig Universal för att filmatisera en annan klassisk skräckroman – Mary Shelleys Frankenstein. Den franska manusförfattaren Robert Florey bearbetade Shelleys roman till ett första manusutkast, och från början var tanken att Dracula-stjärnan Bela Lugosi skulle medverka även i denna film.
Florey ska till och med ha gjort ett par testinspelningar med Lugosi iförd Jack Pierces klassiska monster-makeup, framför samma kulisser som användes i Dracula. Dessa inspelningar är sedan länge försvunna, och hör till de mest mytomspunna och eftertraktade objekten i Hollywoods historia (nästan lika eftertraktade som Tod Browning och Lon Chaney Sr:s förlorade vampyrfilm London After Midnight, vars sista kända exemplar brann upp i MGM:s filmvalvsbrand 1967). Lugosi hoppade av olika anledningar av projektet, men skulle senare komma att spela monstret i en av uppföljarna, Frankenstein Meets the Wolf Man (1943).
Huvudrollen gick istället till Boris Karloff, som fick ett internationellt genombrott tack vare sin mästerliga prestation. Jack Pierces klassiska karaktärsdesign satte standard för hur monstretskulle komma att avbildas hädanefter, men det sägs att regissören James Whale hade stor delaktighet i monstrets slutgiltiga design. Skådespelarna Colin Clive och Mae Clarke står båda för fenomenala insatser i sina respektive roller som Henry Frankenstein och Elizabeth Lavenza.
James Whales Frankenstein är en av filmhistoriens mest ikoniska skräckfilmer. Filmen blev vid premiären i november 1931 en stor publiksuccé som hyllades av kritikerkåren, men den ansågs också vara kontroversiell på grund av de mörka ämnen den behandlar. Edward Van Sloan, som också spelar Dr. Waldman i filmen, inleder förtexterna med att ge publiken en sista varning innan den första scenen rullar igång.
Bride of Frankenstein (1935)
En fasansfull kamp mellan Henry Frankenstein (Colin Clive) och det monster han skapat når sin kulmen i en gammal väderkvarn. Hämndlystna bybor beväpnade med facklor och träpåkar sätter eld på väderkvarnen, medan monstret slungar Henry från väderkvarnens topp för att sedan följa med det brinnande bygget ner i ruinerna.
Henry överlever mirakulöst det höga fallet. Han tillfrisknar, och bestämmer sig för att lämna sina fasansfulla experiment bakom sig och istället ägna sitt liv åt sin blivande fru Elizabeth (Valerie Hobson). Plötsligt får han besök av den mystiske Dr. Pretorius (Ernest Thesiger). Pretorius delar Henrys fascination för att finna nyckeln till livets och odödlighetens hemligheter, och försöker övertala Henry att skapa en ny levande varelse, denna gång av kvinnligt kön. När Henry vägrar tar Pretorius hjälp från oväntat håll – av monstret, som visar sig ha överlevt branden i väderkvarnen. Henry har inte längre något val.
Bride of Frankenstein tar vid där Frankenstein (1931) slutade, och är en av få uppföljare i filmhistorien som enligt många överträffar sin föregångare. Filmen anses också höra till regissören James Whales främsta verk, vilket är en smula ironiskt med tanke på att Whale till en början var helt ointresserad att regissera den.
Boris Karloff återvänder till sin hyllade rolltolkning av monstret, som dessutom har dialog i denna film – en karaktärsutveckling som Karloff ogillade. Elsa Lanchester spelar det kvinnliga monstret (och även Mary Shelley i filmens prolog.) Lanchester har berättat att hon under förberedelserna för rollen som Frankensteins brud studerade svanars beteende, och inspirerades av hur de väser när de blir skrämda eller upprörda. Den färgstarka Ernest Thesiger gör en minnesvärd insats som den obehagliga Dr. Pretorius.
Bride of Frankenstein blev en stor publik- och kritikersuccé, men förbjöds och censurerades i många länder på grund av sina starka scener, religiösa bildspråk och sexuella undertoner. I Sverige blev filmen så pass censurerad att Universal till sist valde att inte lansera den här över huvud taget. Många anser att Bride of Frankenstein är det definitiva mästerverket i Universals klassiska skräckfilmssvit.
Son of Frankenstein (1939)
Henry Frankensteins son, Wolf (Basil Rathbone), återvänder tillsammans med fru och barn till familjens slott med hopp om att göra något åt släktens dåliga rykte. Detta visar sig vara en svår uppgift, då alla med efternamnet Frankenstein blir bemötta med avsky från de lokala byborna på orten där Henrys monster en gång härjade fritt.
Wolf börjar genomsöka sina förfäders gravkrypta, där han plötsligt upptäcker monstret (Boris Karloff) i ett slags komaliknande tillstånd. Ju mer Wolf gräver i släktarkiven, desto mer övertygad blir han om att hans fars morbida vision i själva verket var genial. Han bestämmer sig för att försöka återuppliva monstret för att ge faderns livsverk den upprättelse det förtjänar. Det ska dock visa sig att monstret numera lyder under den galna smeden Ygor (Bela Lugosi), som överlevt en avrättning och vill hämnas på de som dömde honom. Återigen utgör monstret en fara för byns alla invånare.
Son of Frankenstein är den andra uppföljaren till James Whales original från 1931. Filmen tillkom som en reaktion på ett par populära double feature-visningar av Dracula och Frankenstein som anordnades av en nedläggningshotad biograf i USA, och markerar därmed också starten på Universals andra skräckfilmscykel.
Detta var den tredje och sista gången Boris Karloff spelade monstret, som i denna film har återgått till att vara en stum karaktär. Den mest färgstarka insatsen står Draculas Bela Lugosi för, som gör en av sina bästa roller som den skräckinjagande Ygor. Denna rollfigur ska ha skapats av regissören Rowland V. Lee, som såg Lugosis talang och ville ge honom en utmanande roll.
Son of Frankenstein blev en stor kommersiell succé, Universals ditintills mest framgångsrika skräckfilm och den enskilt största anledningen till att studion beslöt sig för att fortsätta producera monsterfilmer. Inledningsvis fanns planer på att spela in filmen i färg, och ett par testinspelningar i Technicolor genomfördes. Konstnärliga och budgetmässiga aspekter gjorde att man till slut valde att spela in filmen i svartvitt, vilket rimmade bättre med Lees gotiska miljöer, inspirerade av tysk expressionism.
The Ghost of Frankenstein (1942)
Invånarna i Frankensteins by är övertygade om att en förbannelse vilar över dem, efter alla fruktansvärda händelser som Frankensteins monster har orsakat genom åren. Borgmästaren beslutar sig för att spränga Frankensteins slott i småbitar, vilket oturligt nog leder till att monstret (Lon Chaney Jr.) väcks till liv ännu en gång.
Monstret lever, men är i ett bedrövligt skick. Det visar sig också att Henry Frankenstein har ännu en son, Ludwig (Cedric Hardwicke). Den kuslige Ygor (Bela Lugosi) bestämmer sig för att uppsöka Ludwig. Ygor vill att monstret ska återfå sin fulla styrka, och misstänker att Ludwig är den enda som är kapabel till att hjälpa honom med det.
Ludwig Frankenstein är en framgångsrik läkare, och har lyckats hålla sin släkthistoria hemlig under många år. När han kontaktas av Ygor och får höra om sin fars monster samt dess akuta behov av vård, så vägrar han till en början att hjälpa Ygor. Men snart uppenbarar sig Henry Frankensteins vålnad som en slags andlig rådgivare till Ludwig, som råder honom att vårda monstret – och även att försöka ge det en högfungerande hjärna.
The Ghost of Frankenstein bygger vidare på berättelsen om Henry Frankensteins monster, även om det vid det här laget har börjat uppstå en del oklarheter kring kontinuiteten. Denna film markerar också övergången från A-filmsproduktion till B-filmsproduktion på Universals skräckfilmsfabrik, vilket innebär att filmen är mer av en fartfylld monsterfest snarare än en traditionell rysare.
Lon Chaney Jr. (The Wolf Man) ersätter Boris Karloff i rollen som monstret, medan Bela Lugosi återupprepar sin fenomenala rollprestation som den hämndlystna Ygor. Chaney Jr. såg kanske inte lika skräckinjagande ut i monstersminket som Karloff, men bidrog istället med att ge karaktären en hotfull storlek.
I filmens slutskede äger en hjärntransplantation mellan Ygor och monstret rum, vilket medför att monstret plötsligt förlorar synen. Monstret famlar i mörkret med utsträckta vevande armar, och det är tack vare detta som monstret nästan alltid porträtteras med detta rörelsemönster i senare porträtteringar av karaktären.
Fotnot: Karaktären Frankensteins monster medverkar i ytterligare tre filmer i Universals monstersvit, i de så kallade ensemblefilmerna Frankenstein Meets the Wolf Man (1943), House of Frankenstein (1944) och House of Dracula (1945). Dessa kommer att avhandlas i en senare del av artikelserien.
Robin Larsson