The Lords of Salem
Skräck, USA, 2012
Manus och regi: Rob Zombie
Medverkande: Sheri Moon Zombie, , Dee Wallace, Judy Geeson, Ken Foree mfl.
Längd: 101 minuter
Distributör:Scanbox
Släpps på svensk DVD och Blu-Ray 17 juli 2013
— — —
Att ge sig på en älskad och etablerad filmserie och våga göra remakes av dessa filmer ses knappast på med goda ögon av den gemene skräckfilmsfantasten. Sällan har ord haglat så hårt som när en ny remake tillkännagivs, eller när den sedan visas för en publik. Visst finns det exempel där katastrofer skett (Shutter, April Fool’s Day) men även fall där filmerna fått utstå orättvist hård kritik (Nightmare on Elm Street, Friday the 13th).
Rob Zombie bestämde sig någon gång i mitten av 00-talet att göra en nyversion av Halloween (1978), en hörnsten inom skräckfilmsgenren. När filmen sedan kom fick den blandad kritik (själv tycker jag den håller rätt bra), men blev knappast någon hit bland skräckfilmstittare världen över. Uppföljaren Halloween 2 (eller H2) (2009) sågs inte alls på med lika blida ögon (själv tycker jag faktiskt att den är bedrövlig). Rob Zombie var dock ingen purfärsk regissör när han tog sig an Halloween, utan hade då redan gjort två “egna” skräckisar, House of 1000 Corpses och uppföljaren The Devil’s Rejects, som fått fin kritik i överlag.
Min egen inställning till Rob Zombie har varit sval. Jag tycker att han har visat att han kan göra film, samtidigt som jag sett fall där han tagit på sig för mycket och fallit helt platt. Ändå tycker jag han är en intressant filmskapare, då han, liksom Ti West, inlivar andan av den äldre skolan, tänk 70/80-tal, filmer utan att göra ironiska eller humoristiska gliringar. När det började visas stillbilder och trailers för hans senaste film, The Lords of Salem (2012), ställdes mina förväntningar inte alls högt. Det såg ut som att Zombie återigen tagit sig an för mycket och att vi skulle få en ny Halloween 2. Så blev det däremot inte.
Det är inga snälla häxor i Rob Zombies värld…
Lords of Salem handlar om radioprataren Heidi (Sheri Moon Zombie) som jobbar på den lokala radiostationen. En dag får hon ett paket innehållandes en vinylskiva med ett mystiskt band som kallar sig för The Lords. Heidi och hennes radiokollegor bestämmer sig för att spela upp denna i sändning, men det visar sig att skivan knappast innehåller de mest radiovänliga låtar, och Heidi upptäcker att hon påverkas starkt mentalt av musiken. Det hela eskalerar ytterligare när Heidi känner att hon börjar tappa greppet mer och mer om verkligheten, hon ser mystiska saker i sitt trapphus och tycker att sin hyresvärdinna och dennes väninnor beter sig underligt.
Det känns som att det först är med denna film som Rob Zombie verkligen gjort något eget, att det här är hans film. Här behöver han inte luta sig mot en klassisk skräckserie (Halloween) eller använda sig av det berättarspråk han gör i House of 1000 Corpses/Devils Rejects. Han har själv sagt i intervjuer att han här sneglat mer mot europeiska skräckfilmer, främst från 70-talet, något jag också tycker mig märka. Allt som sker här förtydligas inte alltid och tittaren är inte jämt med på noterna kring det som händer Heidi. Visst kan man argumentera för att detta bidrar till logiska luckor, vilket det väl gör, men i en film som denna gör det snarare att filmen gagnas av det än att den förlorar på det. Det gör att man sätts i en mer osäker sits och är lika förvirrad inför den stegrande apokalyps som filmens huvudkaraktär är.
Filmen har dessutom ett tydligt annorlunda tempo än vad Zombies tidigare har. Här vågar han låta berättelsen ta sin tid på att komma dit den ska, och behovet av att kräma på med chockande våldsscener för att tittaren inte ska känna sig uttråkad finns inte. Det är på så sätt en mognare film än vad han tidigare gjort, en som litar mer på sig själv och som inte känner sig nödgad att tillfredsställa publiken med ännu en “cool” skräckfilm. Man kan likna det vid att filmen börjar på 1 och vrids upp mot 10, för att till slut explodera i en final som kommer dela folk lika mycket som filmen i övrigt gör. Skräcken blir gradvis mer och mer påtaglig tills det inte längre går att blunda för att något fruktansvärt står för dörren.
Här finns knappast någon tröst att hämta hos en präst.
Jag tror att det här är den av Zombies filmer som mer än någon är en vattendelare. Jag kan förstå varför man inte gillar den och att den inte tilltalar all, men jag finner något starkt i att Zombie här tar det lugnare och gör en mer konstnärligt utsvävande och berättarmässigt annorlunda film än vad som tidigare varit fallet. Visst finns det ögonblick där jag känner att regissören kanske tar lite för stora kliv än vad han egentligen klarar av, saker som gör att vissa intensiva delar tappar något av sin slagkraft. Återgår man till det positiva så gör Sheri Moon Zombie sin karriärs hittills bästa roll, något jag knappast hade trott när jag började titta på Lords of Salem. Värt att nämna är också att Zombie i sedvanlig ordning plockat med diverse kultförklarade skådisar för att fylla rollistan. Här ser vi bland annat Judy Geeson, Dee Wallace, Ken Foree och Meg Foster i ett par viktiga roller.
Det är först nu som jag ser Zombie som en på allvar intressant regissör, även om han onekligen redan från sin debutfilm haft en estetik som är svår att missta. Lords of Salem är en skräckfilm som, utan att nostalgiflörta, riktar kärlek och blick mot den europeiska skräckandan och som medvetet gör något mer än ännu bara en film i mängden. Det här är utan tvekan Rob Zombies både bästa och mest självsäkra film hittills, och en film man verkligen bör ta sig tid och se, även om vissa inte alls kommer att uppskatta den.
Betyg: 7,5 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör