Speak No Evil
Genre: Skräck
Land: USA
Regissör: James Watkins
Medverkande: James McAvoy, Mackenzie Davis, Scoot McNairy, Aisling Franciosi m.fl.
Längd: 110 min
Betyg: 6 av 10
Biopremiär 13/9 2024
Det är inte särskilt svårt att vara tveksamt inställd till remakes. De gånger de lyckats och faktiskt känts relevanta går att räkna på händernas
tio fingrar. Många fler är de filmer som i bästa fall varit bleka skuggor av sin förlaga (typ The Eye) och i värsta fall varit ett totalt haveri (typ Prom Night). Särskilt skeptisk blir man när det ska göras en engelskspråkig (läs: amerikansk) remake av en icke-engelskspråkig film som nått viss succé bara något år efter. Det känns, minst sagt, fantasilöst.
En av de senaste årens mest fasansfulla filmupplevelser är den danska Speak No Evil från 2022. Utan att säga för mycket för er som missat denna fantastiska film, är det en studie i hopplöshet, obekväma situationer och brutal skoningslöshet. Således var det inte med glädjeskutt jag tog emot nyheten om en amerikansk remake, detta trots att Eden Lake-regissören James Watkins skulle stå för regin.
Handlingen är mer eller mindre identisk, bortsett från att man skiftat nationaliteter och namn på karaktärer – en familj på semester i Italien träffar en annan familj som de knyter an till, så pass mycket att de blir inbjudna till den andra familjens lantställe i södra England. Väl där visar det sig att de nog gjort bäst i att inte åka alls. Det går inte bortse från att originalet, som så ofta när man ser en remake, hänger över den här. Ett problem blir att man ju vet vart filmen är på väg, vilket så klart tar bort en del av udden. Samtidigt upptäcker jag mig själv känna, om än inte lika starkt, liknande känslor av olust som inför originalet. Dessutom lyckas man väl med att återskapa de många obekväma situationer som filmen använder för att sätta tittaren, såväl som filmens protagonister, i en jobbig sits gång på gång.
Sinnebilden av det perfekta paret – eller?
Vad den här filmen lyckas bäst med är att den ändrar den sista akten och det rätt rejält. Utan att avslöja något blir de sista 40 minuterna här mer popcornvänlig underhållning än vad det danska originalet erbjöd. Och jag tycker att det är rätt väg att gå, för man hade aldrig kunnat återskapa det som redan gjorts i förlagan. Att istället då låta James McAvoy (för övrigt klart bäst i filmen) gå fullt ut som en nästan djurisk figur gör att jag fastnar och för en stund glömmer bort att det är en remake jag tittar på. Bara hans insats gör den här filmen sevärd, hur skeptisk man än var till en remake innan.
Så, behövs den här filmen? Nja, egentligen inte. Samtidigt kan ju det sägas om en ganska bra remake som The Ring också, som inte heller lyckas nå upp till sin förlagas höjder. Men när man åtminstone gör något eget av det, som i fallet Speak No Evil, slappnar surgubben inom mig av och inser att skenet faktiskt kan bedra.
— — —
David Larsson