Skräcken i Dunwich
Adaption och teckning: Peter Bergting, Marcus Ivarsson, Emelie Östergren, Alvaro Tapia
LL-förlaget, 2014
88 s.
— — —
Ytterst få skulle nog vara villiga att försöka förneka den amerikanske skräckförfattaren H.P. Lovecraft hans rättmätiga plats som en av 1900-talets viktigaste författare. Hans mardrömslika visioner om landskap bortom tid och rum, monsterbefolkade hamnstäder och evig galenskap lade på många sätt grunden för skräcklitteraturen som vi känner till den idag. Men det går dock inte heller att förneka att hans texter kan te sig en aning svåra att sätta sig in i för den oinvigde. Lovecrafts vindlade labyrinter av uppstyltade paragrafer och hans rika och aldrig sinande förråd av numera föråldrade uttryck och termer har nog skrämt bort både en och annan potentiell skräckälskare genom åren.
Kanske är det just därför som LL-förlaget valt att ge ut en serieantologi där utvalda tecknare har fått illusterera en rad vitt skilda berättelser ur Lovecrafts digra författarskap. Fokus har lagt på att presentera berättelserna i deras renaste form, med sällan mer än några få enkla meningar per sida. Medan det självfallet fortfarande är texten som spelar nyckelrollen, så har man dock här bollat över en stor del av ansvaret på samlingens illustrationer med varierande framgång och effekt.
Den inledande berättelsen, som även fått ge namn åt samlingen, är Skräcken i Dunwich som här har illustrerats av Peter Bergting. Tidigare har han illustrerat allt från rollspel som Kult och Mutant till kända serier som Här verkar han dock ha använt sig av samma utpräglade stil han arbetat fram för sina Hellboy-illustrationer, där världen är kantig, karg men även genuint ikonisk. Stilen kan dock lätt uppfattas som en aning detaljlös och vag, men detta vägs oftast upp av ett riktigt imponerande jobb med skuggor och nyanser.
Råttorna i muren, samlingens andra serie, känns dessvärre inte lika träffsäker. Här är det istället Marcus Ivarsson som stått för det grafiska. Ivarsson känns kanske mest igen från hans serier i tidningar som Larson och Ernie, men har även haft en del andra järn i elden under åren. Tyvärr är inte stilen han använt sig av här vidare imponerande, då den inte lyckas att harmonisera vidare väl med källmaterialet. Den lite fylligare stilen av världar och karaktärer han gjort sig känd för är här som bortblåst, och istället ersatt av gråa och stundtals väldigt innehållslösa bilder. Det känns plottrigt och halt på något vis och ger inte riktigt intrycket av att vara just en skräckberättelse. Man hade hellre sett honom göra något närmare sin signaturstil.
Emelie Östergren, som illustrerat böcker som Djävulens bröllop och gjort serier som Stenätaren träffar en vän, har stått för bilderna i bokens tredje kapitel Katterna i Ulthar. Hennes visuella stil är helt klart unik och kanske även den som är mest ikonisk i hela boken. Anledningen till att den står ut så pass kommer nog dock dela in läsarna i två olika fack; de som älskar bilderna, och de som inte riktigt förstår tanken bakom dem. Hennes runda, nästan naiva framställning av karaktärer och miljöer påminner nämligen mest om barnboksillustrationer. Det är enkla former och klara färger som rakt och redigt visar upp berättelsen steg för steg. Av samma anledning som jag kritiserade Marcus Ivarssons konst måste jag faktiskt lyfta Östergrens till skyarna istället. Den så familjevänliga konststilen passar perfekt in med berättelsen om en liten stad fylld av till synes oskyldiga bondkatter att den lyckas förstärka den slutgiltiga twisten mångfaldigt. Berättelsen kommer troligen att överraska många nya läsare, och det har Östergren haft ett rejält finger med i spelet om.
Den totala motsatsen till Östergrens varma och färglada värld finner vi dock i Alvaro Tapias tolkning av Skuggan över Innsmouth. Med endast hjälp av gråskalor presenterar han den klassiska berättelsen, och det är först här som antalogin verkar börjar kännas som en skräcksamling rent visuellt. Det är mörkt och dystert, och karaktärerna som rör sig genom den hotfulla staden verkar snarare vara gjorda av uppskissade ramar än faktiska former. Det gör att serien formligen andas utanförskap, som om man tittade in i en tidigare dold och bortglömd värld. Att berättelsen sen är en av Lovecrafts absolut starkaste berättelser gör ju inte det hela sämre.
Visuellt bjuder alltså Skräcken i Dunwich och andra berättelser på så väl höjd- som lågpunkter. Gemensamt är dock att de alla är unika, vilket bara hjälper till att illustrera just hur vitt skilda teman Lovecraft använde sig av under sin imponerande karriär. Ingen av berättelserna kan sägas vara den andra lik, vilket innebär att boken faktiskt lyckas bättre än många andra när det gäller att presentera författarens stora utbud. Dessvärre är det inte en samling för alla. Medan de flesta nog kommer att finna minst en berättelse vars konststil de kan förälska sig i, så tar tyvärr den förenklade texten bort en bit av atmosfären för skräckveteraner. Meningarna känns korthuggna och översimplifierade vilket berövar berättelserna den där krypande känslan av oro och obehag. Det känns helt enkelt inte Lovecraftianskt till riktigt hundra procent.
Samtidigt kan man inte förneka att boken med största sannolikhet kommer att bjuda många nya läsare på delikata smakbitar som definitivt kommer att väcka en hunger inom dem. Det här är en samling för de lite yngre som just börjat upptäcka skräckgenren, eller för dem som av olika anledningen helt enkelt inte är så vana vid att läsa längre noveller. Skräcken i Dunwich och andra berättelser må kanske inte slå knock out på författarens redan hängivna fans, men den kommer garanterat att skapa många, många nya.
Betyg: 7 av 10
— — —
Johan Axell; Redaktör