Uppföljaren till den uppmärksammade ”The Human Centipede” är nu här. Nu har man tagit i från tårna med att visa blod och andra kroppsvätskor när den störde nattvakten Martin ska försöka sig på att göra en egen mänsklig tusenfoting.
I den brittiska Kill List följer vi två yrkesmördare som dras in i en mardröm när det visar sig att uppdraget de fått är något helt annat än de först trott. En fläckfritt välgjord, brutalt våldsam och stundtals fruktansvärt otäck film som är den bästa skräckfilmen på över 20 år.
I Love Hurts samlas ett gäng kortare serieberättelser där det gemensamma temat är kärleksrelationer som brustit på olika vis. Underhållande, men aldrig särskilt läskigt, och mer värt att kolla upp för den som vill ha lite tidsfördriv än den som söker en omvälvande läsupplevelse.
Den brittiska antologiskräckisen ”Little Deaths” har tre berättelser som alla kretsar kring sex och död. Tyvärr är ingen av dessa berättelser varken bra eller intressanta och det dröjer inte länge innan man sitter och undrar när det ska ta slut.
Denna veckas vinst är ett helt nytt och inplastat ex av franska ”Caged” (2010) regisserad av Yann Gozlan. Frågan som ni behöver svara på för att vara med i tävlingen är vilken som är den obehagligaste europeska rysaren/skräckfilmen
”Beyond the Black Rainbow” är en abstrakt filmupplevelse som på något sätt rör ett experiment i en byggnad som döljer allehanda underligheter. En medioker film som blir för vag i vad den vill uppnå, trots snyggt foto och bra musik.
I Richard Hoberts ”Ålder Okänd” går ett experiment med mänskligt åldrande fruktansvärt fel. En spännande och intressant film som visar att Hobert en gång i tiden var något att ha även för oss genrefilmsentusiaster.
När Jonas Cornells ”Månguden” visades på svensk tv 1988 lär den skrämt livet ur sina stackars åskådare. De som såg filmen vid de tillfällen den visades kom att omtala filmen i åratal framöver. Uttrycket ”hype” har väl sällan passat bättre och mycket av detta snack berodde förmodligen på att filmen…
I den sjätte volymen från Eskapix samlas i vanlig ordning skräckberättelser med historier om udda människor, tragiska livsöden och annat som bör falla den som är ute efter annorlunda läsning i smaken.
I Olaf Ittenbachs ”The Burning Moon” får vi ta del av en heroinberoendes version av godnattsagor. Tyvärr är det för lite gore och för mycket handling, vilket är något som herr Ittenbach inte klarar av att hantera värst väl.