Nosferatu
Slasher, Sverige, 2024
Regi: Robert Eggers
Skådespelare: Lily-Rose Depp, Nicholas Hoult, Bill Skarsgård m.fl.
Längd: 132 minuter
Betyg: 9 av 10
Om nån hade ställt mig frågan ”vem är mest trolig att regissera en nyversion av Nosferatu?”
hade svaret Robert Eggers inte varit särskilt långt borta. Inte bara är det något av ett hjärteprojekt för honom (han regisserade till och med en teateruppsättning av berättelsen i high school) – det är också något med hans filmer och visuella stil som gör att han framstår som den absolut främste kandidaten för detta jobb. Redan 2015, alltså samma år som hans debut The VVitch släpptes, var det snack om att hans nästa film skulle bli Nosferatu, men vi fick vänta nästan ett decennium innan det faktiskt var dags.
Har man sett någon Dracula-rulle tidigare känner man till storyn. Den unge strebern skickas till Transylvanien, där greven bor i sitt avlägsna slott. Syftet är att skriva kontrakt för ett husköp, men det visar sig snart att greven är långt mer än bara excentrisk. Han verkar dessutom ha – eller skapa – ett band till den unge mannens hustru som kommer få förödande konsekvenser för alla inblandade.
Bill Skarsgårds (här sminkad till närmast oigenkännlighet) främsta styrka i rollen som greve Orlok är den dånande rösten, som stundtals är mixad på ett sätt som tar över hela ljudbilden. Det ger honom ytterligare en dimension av makt, som att han verkligen dominerar varje rum han befinner sig i. Lägg därtill att han med sina 192 centimeter tornar upp sig över de flesta och du har en minst sagt kuslig gestalt. Nog för att filmen i övrigt bär spår av både FW Murnaus och Werner Herzogs versioner, men när det kommer till vampyren i sig märks det att man försökt med sin egen tagning på hans utseende. Det man mest ser bär inspiration från Max Schrecks monster från 1922 är de långa fingrarna med tillhörande kloliknande naglar. Nämnas måste även Lily Rose-Depp göras, som spelar filmens bultande hjärta Ellen Hutter. Hon har själv i intervjuer sagt att hon inspirerades av Isabelle Adjani (som ju spelar denna roll i Herzogs film) och hennes prestation i Possession (1981), vilket också syns i hur hon agerar väldigt fysiskt på ett sätt som rimmar bra med filmens övriga ton.
Den som sett sina Eggers-filmer vet att det kommer bjudas på visuellt godis. Så även här, kanske mer än någonsin. Stora delar av filmen utspelar sig (föga förvånande) nattetid, där man valt att matta ner färgerna så till den grad att det nästan blir svartvitt, en effekt som fungerar väldigt bra. Man jobbar mycket med skuggor i filmen, främst då greve Orloks skugga som likt döden själv sveper över staden Wisborg. Här ser man att Eggers tydligt mer intresserat sig för att göra en nyversion av just Nosferatu snarare än en ny filmatisering av romanen Dracula.
En annan likhet, som kanske är det inslaget jag gillar bäst i såväl Murnaus som Herzogs filmer, är hur Orlok anländer till staden inte bara som döden, utan även med döden – i form av pestsmittade råttor. Christopher Lees greve Dracula i all ära, men vampyren här är en betydligt otäckare och ondare figur som inte bara drabbar de han sätter tänderna i, utan alla som ens är i hans närhet.
Det är alltid lika trevligt när ens (höga) förväntningar infrias. Robert Eggers har med sin Nosferatu skapat en film som har nog med tänder och klor för att göra sig förtjänt av namnet. Det är en vansinnigt snygg film, som med sin stundtals nästan teatrala ton blir ett verk präglat både av regissören och av den film/de filmer han gör en nyversion av. En triumf i mörker och melankoli och ett måste för den som påstår sig vara intresserad av skräckfilm som konstform.
— — —
David Larsson